Och knappast hade man slutat läsningen av verserna, ännu var man under de goda ordens, de kloka tankarnas inflytande, då något nytt inträffade. Man var nu hunnen till stadsgränsen. Sångarna upphörde att sjunga den likgiltiga »Sitter i högen». Här stötte regementsmusiken till, och nu uppstämdes för första gången Runebergs Vårt land, satt i musik av Pacius. Tonsättaren själv var närvarande och anförde sång och musik. Man kunde knappt andas, då dessa ord, med denna melodi, klingade ut i rymden. Man gick med tårade ögon och handen sluten om en grannes och lyssnade till fosterlandskärlekens höga visa. Man kom äntligen fram till slätten, där kalaset skulle firas med bollspel, lekar, tal och sång. En talarstol var upprest, och dit drogo sig allas blickar. Över den vajade en stor vit sidenfana med det finska lejonet broderat på duken. Den var ny för dagen, den också. Den var en gåva till Finlands studenter från Helsingfors damer. Men man såg den inte som en vanlig studentfana, man blickade upp till den såsom en symbol av fosterlandet. Och att den nu fick fladdra fritt i vårens vind, var inte det ett tecken till att hela folket skulle vinna sin frihet inte genom våld, utan genom den oemotståndliga makten av sin fosterlandskärlek? Längre fram på dagen kom den sista överraskningen: Fredrik Cygnæus tal för fosterlandet. Den utmärkte talaren hade aldrig haft en stund av mera rik inspiration. Han lyfte bort all tyngd, som tryckte hans åhörares hjärtan. Han uttydde forntidens