Än så länge lyste dock ingen sol. Höstens välde fortfor. Österbottniska avdelningen, som nu skulle upplösas, firade sin terminsfest den 9 november som en verklig sorgehögtid. Sinnena voro tunga och nedstämda. Denna avdelning hade dock varit liksom universitetets hjärta och själ. Där hade debatterats, svärmats, kämpats ivrigare än på något annat håll. Man tyckte sig inte kunna förstå vad som skulle bli av Helsingfors universitet, då den Österbottniska avdelningen inte mera fanns till. Flera av avdelningens forna medlemmar hade infunnit sig, och ett par av dessa, Snellman och Cygnæus, höllo tal, i vilka de sökte uppmana' kamraterna att med friskt mod möta framtiden och göra det bästa av de nya förhållandena. För en gångs skull tycktes dock de utmärkta talarnas ord förklinga utan verkan. Då steg Topelius upp och framsade en dikt, en studentvisa. Vi äro andens fria folk, som, stolt att vara ljusets tolk, skall evigt kämpa för dess rätt, kring världen sprida det. I dag densamma som i går, densamma efter tusen år, orubblig står vår unga vakt som själva ljusets makt. Medan han läste upp de av lågande övertygelse fyllda orden, meddelade sig hans fasta tro till de närvarande. Missmodet vek, förtröstan återvände.