Han fortsatte under ständigt stegrad hänförelse ända till sista versen. Vårt land, som vi åt ljuset vigt, skall bliva stort oeh ärorikt; vi själva må förgätna dö . som vågen i dess sjö. Ty skuggorna försvinna här, men anden, anden evig är, och evig är vår unga vakt som själva ljusets makt. Då han slutade, var man upplyftad över stundens vedermöda och ängslan. Man kände, att tidens stora verk gick framåt, och vad betydde det då, om de ringa verktyg, som den använde, fördes mot sin undergång? Ur denna självförsakelsens stämning framgick en hög glädje. Studenternas fest slutade inte i sorg, utan i nyvaknat hopp. Några dagar efteråt fick Zachris och hela Helsingfors uppleva en verklig glädjehögtid, och det en av ovanligaste slag. Då uppfördes på teatern för första gången en liten opera, kallad Kung Karls jakt. Libretton var av Topelius, musiken av Pacius, och de uppträdande voro herrar och damer ur Helsingforssocie-teten. Händelsen var ett kungligt jaktäventyr, som utspelades på Åland, personlistan upptog svenska kungliga och hovfolk samt åländska bönder och fiskare. Man kunde säga, att det hela var inhemskt till en grad, som man aldrig hade trott vara möjlig.