RINGEN.

I Zachris Topelius hjärna fanns ett stängt rum, en helig skattkammare, där han förvarade sin högsta klenod, sitt stora epos, hjältedikten, som skulle göra hans namn odödligt. Denna lönnkammares skatter lånades aldrig ut till vardagsbruk i tidningen. Ingen fick över huvud taget ens ana dess tillvaro, förrän verket, som där bearbetades och utsirades, skulle vara färdigt att sändas ut bland människorna. I alla ensamhetens stunder, som Zachris lyckades förskaffa sig, sysselsatte han sig med ringens historia. Man tog fram den till skärskådande, njöt av den, berättade den om och om igen för sig själv och kände med allt större visshet, att om han lyckades återge den så, som den levde i hans inre, så skulle den bli en glädjekälla för hela hans folk. Under ett par århundraden hade den mäktiga talismanen ägts av en helgonbild i Nådendals kloster i Finland. Men i början av sexton hundratalet hade den stulits från klostret av en man, kunnig i finsk trolldom, och av denne häxmästare hade den