Det blev en oförglömlig teaterkväll. Man plågades inte av de uppträdandes dilettantism, ty de unga amatörerna voro så gripna av uppgiften att slå ett slag för fosterländsk konst, att knappast de mest vana artister kunde ha åstadkommit en sådan stämning. Detta var verkligen en konstens glada lek, såsom det alltid borde vara. Hela publiken kom i lågande hänförelse. Man kände sig upphöjd och stolt å sitt lands vägnar. Och än mer. Detta lustiga tilltag tycktes förvandla hela åhörarskaran till en skara muntra barn. Man blev glad och god. Man roade sig utan anspråk, man diktade med, utfyllde vad som fattades och såg allt i ett skimmer av tillfredsställd fosterlandskärlek. Under denna teaterkväll och den därpå följande festen var Zachris lycklig. Nu såg han rosengården förverkligad, inte bara i sitt eget hem utan bland en hel stor allmänhet. Så skulle livet vara, sådana människorna. Hur älskvärda de alla kunde bli, då deras hjärtan öppnade sig för dikt och sång, för den mänskliga tillvarons värme och ljus!