men när hade vi förut läst en bok sådan som denna? Aldrig hade vi så som nu längtat efter kvällstimmarna, aldrig hade vi beundrat någon som Gustav Adolf, aldrig hatat någon som pater Hieronymus, aldrig svärmat för någon som för den gudomliga Regina. Vi kände Fänrik Ståls sägner till punkt och pricka, och redan de hade lärt oss att älska Finland. Men nu, sedan Fältskärn hade talat till oss om sitt älskade land, kände vi som han för detsamma en nästan plågsam ömhet. Aldrig kunde vi sluta upp att begråta, att det inte mer var svenskt, aldrig kunde vi upphöra att hata den makt, som hade rövat det ifrån oss, aldrig kunde vi göra annat än önska det lycka till lön för den trohet, som det i forna dagar hade skänkt oss.