var i stånd att meddela de gestalter, som han älskade, och den innerliga avsky, som han lyckades uppväcka för dem, som han själv hatade. Och, över huvud taget, ingen kunde läsa en sida av denna följetong utan att erfara den besynnerliga tjuskraft, som medföljer böcker, vilka skrivas av en människa, som älskar sitt arbete och är lyck-salig över att få följa sina hjältar och hjältinnor under deras skiftande äventyr. Under åren 1852 och 1853 utkommo första delen och ett gott stycke på den andra. Sedan uppstodo ständiga avbrott i utgivandet, och först år 1866 kom femte och sista delen till sin fulländning. * Det var år 1871, som Fältskärns berättelser för första gången kom inom mitt hems väggar. Jag var då tretton år, och om svensk historia visste jag föga mer, än vad jag hade inhämtat i en mycket mager historisk lärobok. Sålunda fick jag här för första gången höra mitt folks historia så framställd, att jag förstod, att den var stor och ärorik, full av dugande män, full av tung försakelse, full av glänsande bragder. Här först lärde jag, att svenskarna hade varit ett äventyrens och stordådens folk. År ut och år in sutto vi på den tiden om kvällarna samlade kring lampan, som stod mitt på det runda bordet i salen, och sysslade med handarbeten. År ut och år in förljuvade vi arbetet med romanläsning. Vi voro inte främlingar i diktens värld,