sagohäftena omkring 75. Detta kunde ju gott förslå till nålpengar åt Emilie och till tobakspengar åt honom själv, men inte kunde han tänka på att med den inkomsten försörja hustru och barn. Det fanns dessutom något, som hette tjänsteår. Han fick inte räkna isådana, när han gick lös och ledig som nu, och till sist skulle det bli alldeles omöjligt för honom att få någon plats, därför att alla andra skulle vara bättre meriterade än han. Likaså fanns det något, som hette pension. Det fick han heller ingenting med av under nuvarande förhållanden. Vad skulle det bli av honom och Emilie på gamla dar? Doktorinnan och vännerna hade predikat så länge och så väl, att han på sommaren 1850 verkligen hade sökt lektorsplatsen i historia i Åbo, som då var ledig. Naturligtvis hade han hyst det hemliga hoppet att på ett eller annat sätt slippa undan, och alldeles som för fem år sedan hade han samlat ihop sina lyriska småbitar och gett ut ett dikthäfte för att se om inte detta skulle bringa någon hjälp. Men flera av sina bästa och starkaste dikter hade han av en eller annan anledning uteslutit, så att häftet inte kom att göra honom själv full rättvisa. Det fick följaktligen ungefär samma mottagande som det föregående. Det hjälpte varken upp hans affärer eller hans anseende. De makter, som ledde hans öden, tycktes emellertid inte önska hans avflyttning från huvudstaden. Då platsen i Åbo tillsattes år 1851, blev det inte han, utan hans medsökande, lektor Renvall i Vasa, som fick befattningen.