Men på detta sätt blev lektoratet i historia i Vasa ledigt, och Topelius lade in sin ansökan. Nu förgrymmades ödesmakterna över dylik kortsynt envishet. Om än inte hans lyrik hade haft någon stor framgång, så hade ju Hertiginnan mottagits så mycket bättre både som bok och som följetong. Dramatiseringen av Gamla baron hade gjort betydande lycka. Tidningen tillväxte i inflytande och anseende. Hans egen själs rikedom och förmåga voro i ständigt stigande. Vad behövde en man som han tänka på det dagliga brödet? Men då han inte förstod hur vänligt försynen två gånger hade avstyrt följderna av hans dårskap, så återstod intet annat än att låta hans önskningar uppfyllas. Han utnämndes alltså i december 1851 till lektor i Vasa, men tjänsten skulle inte tillträdas förrän i maj 1853. Under 1852 tilltogo folkgunsten och lyckan. Fältskärns första berättelser utkommo och lästes med andlös spänning. Studentvisan, Höstens vanmakt, Kung Karls jakt vunno honom många nya vänner. Man räknade honom ännu inte bland de verkligt stora andarna. Han var ingen Runeberg, ingen Snellman, ingen Lönnrot, men han var så roande, så nyttig, så användbar, så älskvärd, han hade så lätt att finna uttryck1 för det, som låg bundet i folkets själ, att han verkligen var på bästa väg att vinna hela nationens kärlek. Då år 1853 ingick och flyttningen tillstundade, började alla människor tala om vilken skada det var, att han skulle lämna Helsingfors. Man kunde rakt inte undvara honom. Man började till och med