II.

Det var sent på kvällen, men mörkret fanns ju knappast till under denna tid på året, och Zachris satt vid skrivbordet, sysselsatt med att författa en artikel för sin tidning. Han hade märkt, att hans verser om den första blodsdroppen hade blivit ganska mycket ogillade, och hans hustru hade visat honom, att han därmed hade kommit att uttala sig så, att man kunde tro, att han ville ställa sig på Rysslands sida. Något sådant hade aldrig fallit honom in. Han hade skrivit ner dikten, driven av sin starka harm, då han hade fått höra, att engelsmännen, denna krämarnation, hade stulit bort finska skepp. Han insåg klart, att de ville begagna tillfället att göra sig av med en möjlig medtävlare för sin handel, och han hade aldrig drömt om att inte alla hans landsmän skulle se saken på samma sätt. Han var nu en gång så van, att de känslor, som han uttalade, skulle delas av hela folket. På Ryssland hade han alls inte tänkt, då han hade skrivit dikten. Han hade varit långt borta från alla politiska beräkningar. Han hade, så att säga, endast varit en Nykarleby-pojke, som visste hur det kändes där uppe i de små sjöstäderna, när skeppen togos som priser och sill och salt började tryta i hushållen. Nu ville han i alla fall förklara sig, och han hade just påbörjat en artikel, som han kallade I livets strid.