dom i detta land hade skänkt engelsmännen, de voro nu förspillda, därför att de hade blodat vårens skönhet och stört dess heliga frid. Nu ville man endast av all makt bekämpa dem. Vi värna våra kuster, och för vårt land vi slåss, och tyngden av en blodskuld, den faller ej på oss. Och politikens trassel, Europa, Muhammed — allt, allt ha vi förgätit, ty nu är Finland med! Man viskade och man undrade och man försökte att förstå. Inte kunde man betrakta England som fiende, därför att det hade velat ta ett skepp i Ekenäs. Kunde det vara möjligt, att detta var To-pelius verkliga mening? Eller voro inte snarare dessa verser ett slags betalning för professuren? Han hade visst mycket gärna velat stanna i Helsingfors. Han hade skrivit till någon, att Jakobstad var som van Diemens land. Kanske att han hade gått regeringens ärenden redan förut? Tänk på Saima, tänk på att han blev tvungen att utgå ur Österbottniska avdelningen! Ingen hade förut skrivit så modigt och trösterikt som han, men han var kanske en svag natur. Efter detta fick man noga se upp med honom och med hans tidning, ty det var mer än troligt, att han gick regeringens ärenden.