Topelius hade för ett ögonblick lagt ner pennan, men upptog den genast åter. En vissel-konsert utanför hans fönster! Det var sannerligen nödigt, att han försvarade sig efter bästa förmåga, »Om din moder misshandlas vid din sida, vad frågar du efter om den hand, som slår henne, vore din bästa väns? — är du inte färdig att avhugga den handen ändå? Och om den hand, som rycker henne ur fördärvet, vore din bittraste oväns, vad frågar du därefter? — är du inte färdig att trycka den handen ändå och kalla den en räddande väns?» Han höll upp ett ögonblick och lyssnade till olåten. Om nu människor ville läsa detta med litet eftertanke, så skulle de ju se, att han kallade Ryssland för sin bittraste ovän och västmakterna för sin bästa vän. Han ville dock inte, att någon skulle tro, att han inte stode fast vid sitt förkastande av Englands handlingssätt. Därför fortsatte han: »Eller vem är den, som, när hans fader anfalles av rövare i skogen, säger till dem: jag har den och den åsikten; därföre Gud give eder lycka och framgång, käre rövare!» Han hejdade sig åter. Oljudet trängde med sådant skärande obehag in i öronen, att han inte kunde hålla tankarna samlade. Han lade ner pennan och lutade sig tillbaka i stolen. Det var inte möjligt att göra något, förrän studenterna skulle behaga sluta med oväsendet. Han smålog vid tanken på att han själv mer än en gång hade varit med som tillställare av dylik