underhållning. Och aldrig hade det fallit honom in annat, än att mannen, som satt inne i kammaren och lyssnade, vore skyldig, och att de, som stodo ute på gatan, vore i sin fulla rätt. Var det möjligt, att de unga hade rätt också nu? — Under de senaste dagarna hade engelsmännen gjort nya landstigningsförsök. De hade hemsökt Brahestad och Uleåborg, uppbränt varven med skepp på stapeln och förstört stora upplag med tjära och spannmål, allt tillhörigt privatpersoner. Och med dessa rövarbragder skulle man låta sig nöja, därför att de begingos i frihetens och kulturens namn! Såg då ingen, att man endast begagnade sig av detta utmärkta tillfälle för att förstöra Finlands uppblomstrande handel? Nej, ingen såg något. Hans egna landsmän voro så förblindade, att han, som ogillade korsar-bragderna, han undfägnades med en kattserenad. Hans tankar blevo alltmer upphetsade, oväsendet verkade på hans nerver, och han förstorade betydelsen av studenternas uppträdande. Han tyckte sig förstå, att hatet mot Ryssland, hoppet om befrielse vore starkare bland ungdomen, ja, bland hela befolkningen, än han någonsin hade anat. När man på detta sätt tog parti för England, då stod man säkert färdig att göra uppror, att i överilad tro på västmakternas löften förklara sig för deras sak. Men han visste och såg, att Rysslands stund ännu inte var kommen. Ett uppror nu, det skulle inte medföra annat, än att Finland skulle straffas