Alltsedan kriget bröt ut, hade han funnit det nödvändigt att ägna det all sin uppmärksamhet. Man hade därför upphört med utsändandet av Fält-skärns berättelser och skrev nu bara om fälttåget och om västmaktspolitiken. Detta var en stor saknad för honom själv. Han älskade att arbeta på storverket. Han längtade efter de forna behagliga tiderna, då folk hejdade honom på gatan för att fråga i vems ägo konungens ring nu månde befinna sig och då den enda förebråelse man hade att göra honom var den, att han hade' låtit den en gång så älskvärde Gustav Bertelsköld bli alltför hård och högmodig. Hans tävlande rivaler i pressen, som länge med otålighet hade sett hur hans tidning alltmer tillvann sig allmänhetens gunst, begagnade sig av detta tillfälle för att störta honom. De förvrängde hans yttranden, så att han kom att framstå som en trång-hjärtad lokalpatriot, som gärna lät bildning, frihet, framåtskridande gå till spillo, därför att några få människoliv skulle kunna sparas. Han var nästan för uppfylld av sin offertanke för att bry sig om att vederlägga dem. I hans själ rådde ett heligt lugn. Han var upphöjd över både hat och fruktan. Den fosterländska extasen gjorde, att han inte kunde känna smärta. Nej, hans själslugn var inte stört. Han diktade sina Sylvia-visor alldeles som förra året. Den sjuttonde juni skrev han Sylvias sommartankar, kanske en smula sorgsnare än förr, återspeglande hans oro