verksamhet hade gjort honom mycket populär, han var känd av hela staden. Även bland dem, som inte voro hans personliga bekanta, hade han hittills ägt en massa vänner; vart han kom, var han van att mötas av vänliga ansikten. Nu var detta med en gång förändrat. Nu såg han hur man visade på honom, när han närmade sig, och viskade något till sin granne om hans föraktliga tjänst i Rysslands sold. Var gäng han märkte sådant, sade han till sig själv: »En man måste dö för folket.» Han visste, att han uppoffrade sig för alla dessa människor, att han räddade dem från omätliga olyckor. Han älskade dem med en så hög och uppoffrande kärlek, att deras hat inte kunde nå honom. I sin tidning fortfor han att varna dem för England. Han talade om dess hyckleri och trolöshet. Han yrkade på att Finland nu som alltid skulle bevara sin trohet mot den, som var dess härskare. Kunde han annat? Det fanns ju ett mäktigt parti i Ryssland, som nu under kriget hade kommit till makten, och detta parti väntade endast på en förevändning för att förvandla Finland till ett ryskt land. Aldrig hade man genomlevat farligare tider. Det var nödvändigt, att en stämma i finska pressen varnade och höll igen. Den stämman skulle kanske därmed förlora sin forna tjuskraft, men vad mer? Fanns det något så dyrbart, att han inte var skyldig att offra det för sitt fosterland?