Några dagar efteråt kom Emilie och frågade honom om han hade gett akt på en artikel i Morgonbladet, som troligen syftade på honom. Den stod i avdelningen Mosaik och kallades »Regler efter baron Knigge». Innehållet var helt enkelt det, att om någon förklarar, att det är mycket svårt att komma till en övertygelse, och detta hade Zachris nyligen skrivit, så kunde man ha den säkra övertygelsen, att denne någon vore — åtminstone en vindflöjel. Vidare inskärptes, att då någon höll långa tal om sina avsikters renhet, om sina djupa känslor, sina ärliga tänkesätt och beklagade sig över att vara missförstådd, då lede det sällan något tvivel, att denne någon hade åtminstone — ett dåligt samvete. »Oärligheten, lismeriet och den lycksökande väderflöjelaktigheten må bemantla sig hur mycket som helst, alltid kommer det någon oberäknad vindstöt, som blottar en flik av den inre skröpligheten. De må le huru sött som helst och buga hur artigt som helst, alltid finns det något obevakat ögonblick, då masken faller av och den inre lumpenheten träder i dagen.» Zachris satt och smålog under läsningen, men han blev dock mycket blek. Något så oförsynt som detta hade han knappast väntat sig. Dock förstod han, att det måste så vara. Och han nästan förvånade sig, att förolämpningen inte gjorde värre ont än så. 22, — Lagerlöf, Zachris Topelius.