Zachris höll på att resa sig och skynda bort. Blodet rusade upp i hans huvud, vid hans tinningar bultade det så, att han ingenting kunde höra. Vad sjöngo de där borta? Det måtte vara något förfärligt, men han kunde ingenting höra. Han tvang sig att sitta stilla. Han tvang sig att lyssna. Nu vill han Suomis söner alla förblända med det usla guld, från våra fäders skuggor kalla oss hän att glömma bort vår skuld. Nu vill han Suomis ande döma till träldom smädefull, vill Rysslands tyranni förglömma för ryska silverrublars skull. »Vad båtar frihet här, om börsen tommer är? Nej, liv och frihet, folk och land på denna jordens ring mot välstånd, bärgning, ordnar, band betyda ingenting.» Det följde ännu en vers. Då studenterna hade sjungit också denna, reste de sig, togo av sig mössorna och hälsade. Därpå vacklade de vidare. Zachris kom hem sent den kvällen och utan fisk. Fru Emilie blev så häpen, att hon frågade om någon olycka hade hänt. Nej, ingenting annat, än att det hade varit en så skön, fridfull kväll. Han hade måst göra en visa om den. Det skulle bli en