IV.

Det föreföll, som om Zachris tyckte om att vrida omkring kniven i såret för att visa, att han inte kände smärtan. Sålunda reste han inte denna sommar till Kuddnäs, utan hyrde sig rum på Humlevik i huvudstadens närhet. I Österbotten skulle han ha funnit ro. Där stod befolkningen på hans sida. Där fanns ingen, som trodde, att Kuddnäs-doktorns son hade låtit sälja sig till ryssen. Men han unnade sig inte denna lisa. Han tog sig heller ingen vila från redaktörskapet denna sommar. Han vågade inte lämna sin viktiga post. Han måste stå kvar för att varna och hindra. Zachris satt en vacker augustikväll vid Humle-viksstranden och metade. Ett par studenter gingo förbi. De voro något litet berusade, och då de fingo se honom, stötte de på varandra, pekade och skrattade på ett ohyfsat och stötande sätt. De fortsatte framåt stigen, men rätt snart slogo de sig ner på marken och började sjunga. Zachris satt så nära, att inte ett ord av sången undgick honom. De bemödade sig också om ett mycket tydligt uttal. Deras sång var satt till marseljäsens melodi. Det går ett rop från norr till söder, att frihet är ett vanskligt ord. Vems är den röst, ,som ljuder, bröder? Är fostrad han i ädel jord ?