ISLOSSNINGEN.

Det var en natt i april år 1856. Zachris Tope-lius tillbragte den vid skrivbordet, som han hade gjort med så många föregående nätter. Återigen var det vårtid, islossningstid. Han satt och tänkte på flydda vårar, då han hade diktat om den inbrytande friheten. »Nåväl,» sade han till sig själv, »varför inte skriva en vårsång också nu? Nu har du större anledning därtill än någonsin.» Men han visade denna tanke ifrån sig. Han förmådde inte. Det hade hänt honom någonting, som han aldrig förr hade råkat ut för. Han var trött, slö och modstulen denna vår. Han reste sig hastigt och började promenera fram och åter över sitt kammargolv. Han kände ett behov att gå in i sig själv, undersöka varifrån den kom, denna dova likgiltighet och olust, som tyngde honom. Den måste ju ha sin grund i det förfärliga, som hände honom för två år sedan, då han blev hållen