för en förrädare. Våren och sommaren 1854 hade i sanning varit en prövande tid, men på hösten redan hade det börjat ljusna. Han mindes ett brev, som han då hade fått från sin gamle vän August von. Essen. Han vistades i Sverige, men de onda ryktena om Topelius hade också nått dit. »Jag har inte kunnat gilla ditt sätt att förfara,» skrev han i den anledningen, »men jag har beundrat ditt mod, din självuppoffring att göra dig till martyr för ernåendet av ett ädelt mål. Detta kallar jag ädelt, stort, beundransvärt, att så avkläda sig all egoism, att trots skränet och utvisslandet orubbligt fortgå på den bana man ansett vara den rätta, att så helt och hållet låta sig själv gå till spillo för det allmänna.» Redan dessa ord hade gjort mycket gott. Det var alltså ändå någon, som förstod, att han uppoffrade sig för sitt fosterland, att han var en martyr på sitt sätt. Och vad von Essen vidare skrev, hade än djupare rört honom. »Jag har tänkt: det måtte kännas gruvligt att vara så där allmänneligen misskänd. Kanske skall det vara en liten lisa för den sargade själen, om en gammal vän kommer och varmt och broderligt räcker honom handen och säger ungefär så här: Jag gillar dig icke, men du är fortfarande en ädel, redlig själ, det ger jag mig fan på, och så länge du är det, är jag även den gamle tillgivne vännen.» Ungefär samtidigt som han hade fått dessa goda ord från von Essen, hade han börjat sina föreläsningar. Han hade använt de första timmarna till