Vi visste ju, att i Finland ända fram till 1877 kvarlevde en man större än han, en av diktens högsta mästare, men Runeberg hade sedan många år tillbaka legat fängslad vid sin sjukbädd. Och även om inte sjukdom hade hindrat, var hans skaplynne sådant, att det inte tillät honom att framträda i det offentliga. »Han drog sig skrämd tillbaka för sitt rykte.» Han, som genom det ståtliga i sitt yttre och det anderika i sitt umgänge borde ha varit självskriven som landets andlige ledare, skulle aldrig ha kunnat förmå sig att intaga denna ställning. Det blev hans trogne och beundrande lärjunge, mannen med det obetydliga utseendet, som fick upptaga den mantel, som den andre hade låtit ligga. För sina landsmän tedde han sig säkert under sina sista år som en god tomte, en skyddsängel, man ville ha honom med överallt, hans gillande betydde lycka. Man var glad över att han levde, man anade, att Finlands välfärd på något hemlighetsfullt sätt hängde samman med hans tillvaro. För oss alla, som voro med på den tiden, tycktes den gamle mannen på Björkudden leva i en underbar och förtrollad värld. Det hade lyckats honom att omskapa alla, som kommo i hans närhet, så att de lade bort all hårdhet och bjödo honom endast mildhet och kärlek. I hans eget land, i vårt land, i hela Norden ägde han endast vänner. För så vitt som sådant för människor var möjligt att bedöma, måste man tro, att han levde i en fridens och glädjens rosengård.