verket i sitt skydd. Topelius promotionsprologer sände de nyblivna magistrarna ut i arbetet med ord, som påminde dem om fosterlandets fordringar på sina unga vetenskapsmän. Hans skolmarscher, hans Studentvisa voro den finska jordens maning till de unga att vara modiga och hoppfulla. Finnar, som länge hade vistats borta i främmande land, möttes vid hemkomsten av en dikt från hans hand, som visade dem, att fosterlandet med tacksamhet hade följt deras gärning. Ingen framstående finsk man bäddades i sin grav, utan att hans lov sjöngs av den sångare, som Finland tycktes ha utvalt till att föra dess talan. Om hans land hemsöktes av den farligaste bland dess fiender, den ödeläggande frosten, då var det han, som lik en av Israels profeter höjde sin röst och i hela folkets namn gjorde avbön inför Herren, erkände, att man hade syndat i överflöd och vällevnad, och bad om försköning. Då hjälp sändes till de nödställda från främmande land, återigen var det han, som förde landets talan och sände dess tack ut i världen. Var han inte fosterlandets representant, då han skänkte de finska skolorna sina två läseböcker? Var det inte som dess ställföreträdare han berättade sin samtid om landets gångna öden och befordrade varje nutidens framsteg? Var det inte i dess namn äntligen, som han sökte att medla mellan svenskt och finskt, ge ära åt det gamla och rätt att leva åt det nya?