Två röda fjällbyar lågo midt emot hvarandra på var sin hög nipa; djupt nere och emellan dem gick den kraftiga, svarta älfven med larm och dån i forsar och fall, på sin väg mot hafvet.
Mellan byarne gick älfven i sel, som är spakvatten; men ofvan och nedan gick forsen skummig och hvit.
Vid råmstenen börjas denna historia.
Då floden gick hög nådde råmsten på långt när icke vattenytan, men vid lågvatten stack han ibland sitt svarta, slipade hufvud upp ur djupet. Som alla kraftigare hinder i en ström gjorde han nedanför sig ett bakvatten.
I bygden kallades detta eda. Bar ej sunnan det kraftiga hväset från nedra fallet eller fjällvinden. Åkvisslans breda ljudström ned genom dalen, råmade stenen i vindstilla och tysta nätter, då vattnet gick öfver honom. Af detta hade han sitt namn.
Nu, som hvar man vet, hvilar laxen på dylika ställen, då han tröttnat i strömmen, och där fångas han gärna.
Bönderna på södra sidan hade nätfiske där, därför att råmstenen låg inom deras vattenrätt; norrborna tittade afundsjukt på, satte sina nät på sin sida, men funno ingenting att tala om.
Största bond' på södra sidan hette Zakris och hade halfparten af allt som ficks. Största bond' norr om ån hette Kerstop, och han tog åt sig halfparten af all norråböndernas förargelse.
För hvarje gång han ner till "inget" gick funderade han på talande utvägar att få laxen att gå efter norra fåran.
Sent en halfljus sommarnatt rodde han ut på älfven och hade en konstig maskin i båten.
Nu var råmstenen så bygd, att öfre kanten stod smal och hög; nedanför var en fördjupning med väggar och i den satte han en kvarnkall, gjorde den godt fast, såg till att den var rörlig och rodde småflinande sin snipa norröfver, till denna dök in i nipans djupa skugga.
Dagen därpå stod han bakom en lada och åsåg söråböndernas vittje. Inte ett lif! Jojo , sa' Kerstop. Följande dag på samma sätt. Inte en fena! "Betänk", sa' Kerstorp. Han hörde huru de åkallade afgrundsfursten.
Tredje dagen hade han sina egna nät ute, men såg först på de andras vittje. Inte ett lif! "Ja, men besitta", sa' Kerstop. Han hörde huru förbannelserna korsade hvarandra.
Först då han såg den sista blå bomullsjackan försvinna bakom nipkrönet, rodde han ut och tog ur sina egna nät en hop silfverfjälliga laxar.
Hemma uppe i Kerstops gård satt sonen Olle och tryckte sin lilla näsa platt mot köksfönstret och såg öfver till söder. Alla hans barndoms fantasier gingo dit, till det trollska landet på andra sidan klyftan. Medan ännu fars gård låg i skugga på morgonen, stodo södra bergen i starkt violett ljus och stugan med det konstiga, fyrfältade taket brann i purpur. Midsommarkvällar, då solen dalade, var gården midtemot den sista som hade solljus. Solen tindrade och glimmade. Fönstren tindrade och blänkte som stjärnor, och ljuset bodde och sken i lintygsärmarne på de kvinnor, som gingo mellan härbärge och sommarstuga med träfat i sina händer.
Sådana kvällar kom far hem med lax på ryggen och log med sitt stora ansikte, så att Olle vardt varm. Längre fram på sommarn log ej far; då var han så van att få lax. På höstsidan kom han hem en kväll och hade många färger i sitt ansikte, då svor far - och far och mor talade mycket i vindsrummet sedan de lagt sig, mera på en natt än hvad förr sagts på år och dag. Olle hörde nästan alltihopa, men mindes ingenting annat, än att laxen var rädd för hjul och kvarnkallar, som rördes i vattnet, och att han som bodde midt emot hade haft mycket folk med sig och funderat med far, så att far vardt sjuk efter den betan.
Sedan gick far ej mera på fiske, ej ens ned och hämtade sina nät. Det gjorde han först då snön fallit omkring Mårtensmess, - men då han den resan gick upp genom dälden, var gången senfärdig, ty hämdens tankar äro en tung börda.
Olle ärfde hemmanet efter sin far; han var ende son. Faderns ställning som den främste mannen norr om ån ärfde han ej, förrän han sått sin vildhafre, och det tog flere års tid.
Stor vardt han som den största karl, och han var det och ingen annan, som blåögd och ljushårig, med handspak dref en hungrig björn från en rifven ko. Detta skedde på Tanflohöjdens fäbovall och är dagsens sanning.
Här är naturen stor och hård; luften genomskinlig och spröd. Ligger sol öfver - står allt så distinkt, att man på milsträcka kan räkna alla pinnar på bergens taggiga kammar, men i sommarnätter och dimtunga höstdagar kan det stora vekna, värmas, och då finnes intet land som griper och håller kvar i andakt som fjällbygden. Olle var hög som en nipa, håret hvitt som forsskummet och hårdt for han fram, då han började känna sin kraft. Men häller aldrig kunde någon gripa med hjärtats friska eld som han, då han ville.
Här frias sålunda, att gossarne på lördagsnatt besöka den älskade och påklädda ligga vid hennes sida. Så långt man kan minnas tillbaka, har det friats så. Far till mor, farfar till farmor djupt in i förgångna dagar. Det är ingen skam för den, som knackar på, ingen för den, som öppnar. Dagarnes släp utan ände ge ingen tid att löpa omkring och tala grant som härskapsfolk; med deras sed skulle bonden stå sig slätt. Natten ger förtrolighet. Han och hon få ha sitt för sig, som de vilja och böra få; ty frieri är ingen offentlig angelägenhet.
I socknen var norr-om-ån och sör-om-ån skilda länder. Sällan gick en pojke öfver ån efter käresta.
Men Olle hade sina egna funderingar. Han gick en sensommarkväll till färjsundet, sköt ut sin båt och rodde öfver, gick betänksamt upp för den branta backen fram till Zakris gård och knackade på Imbärs fönster. Han fick den gången vända. Efter en vecka på samma sätt; då gick hon till fönstret och såg hvem det var. Men upp lät hon inte. Tredje gången hade Olle en tång med sig och drog ut fönsterspikarne - men då öppnade hon fönstret och talade skarpt.
- Du far vildt fram, sade hon - skäms du ingenting. Du är slagskämpe, du tuggar snus, du dricker bränvin, du bedrar flickor - och du - du kan gå din väg. Håll dig norr om ån.
Året därpå vid samma tid var dock Imbär hans. Hur det gått är för långt att här förtälja. Han gick nu öfver hvarje vecka, men hvad han icke visste, var att skvallret också gick.
En höstkväll knackade han på.
Mjuka steg gingo inne i den stora stugan, köksdörren vände sig, stegen blefvo betänksammare i farstun, men dörren öppnades. Det första han kände var icke en kyss, utan ett brännande slag öfver ansiktet, och med det steg Zakris ut på bron i bara skjortan. Zakris slog en gång till, så att Olle tog ett baksteg. Ett enda ögonblick tänkte han på Imbär, det andra steg det rödt för hans ögon, och den natten vardt gubben Zakris genompiskad.
- Ni har burit hat till far, sa' han, och slog, hat till mig, och slog på nytt. Feg var du, gubbstut, då du förstörde laxnoten för far. Vill du känna på? - och det sa' skvatt i gubben. En usling var du, då du med mång' mans hjälp gjorde hans lif kort genom hugg och slag - här har du kapitalet, storbonde - klatsch - här har du räntan och den är större - klatsch - kom med drängar och slägt - klatsch!
Men så kom han ihåg Imbär och att de nu skulle bli längre ifrån hvarann än någonsin förr - och med det släppte han gubben och gick.
På långt och länge var han ej öfver.
Imbär gick heller aldrig på en dans. Zakris såg han ej till och ensam gick han; folk steg ur vägen. Han försökte att rita till ett bref åt henne, men kunde aldrig förmå sig att bedja någon bära det öfver. Det brände som eld i honom, och då kastade han harfven lätt som en sticka; det sög i honom och då manade han hästarne för plogen, så att det nästan gick i traf.
En lördagskväll på senhösten satte han in sina ångande kampar tidigare än vanligt; - de hade hela dagen jagats fram och tillbaka på en nyplöjning. Olle gick in i stugan, åt just ingenting, satt och stirrade öfver ån. Så slog han näfven i bordet och begärde varmt vatten. Gumman, som hade lika respekt för sonen som för Kerstop, gammalt i världen, fick brådt.
En stund därpå satt hon i fönstret tårögd och med tjockt i halsen.
Olle gick nyrakad och fin ned för lägdorna och försvann bakom storladan. Gumman satt och bidde. En handvändning därefter såg hon honom ro fram och tillbaka med sin utter, men hon förstod nog att harrfisket var icke allvarligt menadt den gången.
Först då mörkret stod så tjockt som en vägg, gick hon suckande till spisen och satte på kaffepannan.
Dagen därpå var Olle ej från sin säng - illa flidd, skamsen och tyst.
Ute i bygden talades mycket om den nattens händelser. Olle var tuktad, det var visst och sant. Han hade råkat på öfvermakten. Men fritt var det inte att icke det var en liten heder i det nederlaget. Må veta! Utmana en så hårdhändt karl som Zakris, ro fram och tillbaka hälgdagsklädd på ån och visa hvart hågen stod och resan skulle gå, och så gå rakt på gården, då alla visste han var i farten. Här visste de att berätta: det hade varit Zakris och drängarne hans. Där visste man att berätta: all släkten i byn hade haft käppar och störar med sig, då de gått till Zakris på kvällen och druckit kask. Visst var, att Olle stått trångt på den stora gården, så trångt, att han måst slå omkring sig för att kunna röra sig från stället. Visst var också, att så många mångfärgade, svullna ansikten och ömma lemmar aldrig på en gång funnits i Häxmo by.
Gumman slog en gång fram något om det talet för sonen, men det gjorde hon aldrig om.
På många dagar var Olle sig ej lik - det såg ut som om han rufvade på något. Modern sväljde och sväljde, så fort hon kände lust att tala till sonen; - nej, han skulle nog inte ha öra för henne och hon teg.
Uppe på klädvinden såg hon en dag, att från Olles hängare de bästa kläderna voro borta. Längre fram vardt hängarne magrare och glesare, och vid en grundlig undersökning hittade hon en kista halfpackad. Dit gick hon dag efter dag, satt vid kistan och såg. Mellan hvarje plagg som sonen packade in, lade modern varma böner för hans lycka, hvart än vägen skulle gå - men hopp hade hon föga, som det nu var, att glada dagar skulle komma åter till den gamla gården. Där grät hon en afton, då kistan var full, hörde så slammer af steg på de lösa bottensbräderna och fick brådt att torka tårarne. Hon skulle också ha sprungit därifrån, men bäfvan var öfver henne och bröt ned hennes gamla ben.
- Blir det till Amerika, Ola? fick hon fram. Olle hade stått förlägen och ertappad och sett på henne.
- Nej, så långt blir det ej. Men - men sköt gården, du mor, åt mig. Jag blir nog länge borta, men hem kommer jag i alla fall. Och nu kan jag så gärna säga adjö åt dig mamma; i morgon bär det af.
Den kvällen gick han orolig omkring och såg till allting. Han klappade hvarje häst, talade till grisarne, lockade hönsen och gaf dem korn; såg på allting, som om det varit för sista gången.
Så kom det för honom, att båten ej var uppdragen för vintern. Den tanken naglade fast honom, där han stod. Det började brinna i honom, och utan att tänka på hvad han gjorde gick han stigen ned genom dalen. Båten låg flott och vacker. Han var tvungen att ro - och hur det bar sig var han öfver ån och stod framför gården, där Imbär bodde.
Den kvällen träffades han och gubben Zakris igen. Då gubben öppnade dörren och såg hvem det var, försökte han att okväda, men han var så tjock i halsen, så där hördes inte ett knyst. Olle sade häller ingenting, skulle endast skjuta gubben åt sidan och gå in. "Jag skall bara säja Imbär ett par ord", sa' han.
Gubben som en pil efter en ungsraka och började damma på. "Skall det så gälla lifvet, så in skall du inte."
Det vardt nu deras sista nappatag. "Jag ville slippa slå dig", hväste han till gubben och fick honom öfver lifvet. Zakris släppte rakan och dammade på med knyt- näfvarne. Olle böjde ned hufvudet, lyfte gubben lätt som en vante och bar honom fram och åter, tänkte ett slag på att kasta ut honom på gården och stänga dörren och gå in till flickan, men kallt var det och gubben var halfnaken äfven den gången. Ingen sade ett ord. Zakris var för stursk att ropa på hjälp. I den mörka förstugan prasslade gubbens skjorta uppe vid axlarne, då han försökte krypa ur taget; det knakade till i lemmarne; det pustades duktigt och en och annan gång sade det törn i väggen, då en fot stötte till. Hunden började skälla ute på gården.
Men nu vardt Olle ursinnig af smärta. Han kände hur den andras tänder beto sig fast i hans axel. Det gjorde så vansinnigt ondt. Nu var intet skonsmål längre. Zakris lyftes på nytt från golfvet och klämdes med ett järntag. "Din satan - bits du?" - Hade det inte varit för Imbär och modern hade Olle blifvit mördare den kvällen. Men gubben klämdes, så han stönade, bars omkring länge och väl i förstugan, och så kommo de in i köket. Där gjorde Zakris en förtviflad ansträngning så att hans nakna skinn rynkades där Olles tag satt. Hans knä sattes emot Olles lif - - - "Jaså, det är dit du vill. Det var då tusan hvad du är för en nattraka, gubbe. Men nu ska jag bädda ned dig." Och med det låg Zakris i baktråget, där degen gaf efter och gjorde rum. "Ligg nu här", hväste Olle, höll honom med ena handen, och smetade honom full med deg. "Du ska' ha täcke, ska' du - och du ska' ha fothus - du har blifvit kall om fötterna, - och så skall täcket dras öfver ansiktet också - och så ska' du ändtligen sofva godt." -
Med det sprang han sin väg.
Hemma hade alla länge sedan lagt sig, då Olle kom. Det sista taget var han ej nöjd med. Gud vet det, men det gjorde honom ondt, att våld gick med honom på hans friarefärd.
Han väckte drängen; de betslade tyst, och i nattens mörker åkte de i full fart ned för landsvägen.
Två somrars sol torkade niporna i ådalen och två vintras köld bygde isbrygga mellan byarne, innan Olle kom hem. Därefter kommo flere lugna år, hvarunder ingenting skedde, som rör oss. Olle hade varit i någon slags skola söderut, gick stillsam och nästan förnäm; han bar till och med käpp på söndagarne. I sockenstugan tog han först säte och stämma, sedan tog han kraftig del i förhandlingarne, därpå förde han in nya röstande, som stodo under hans ledning, fram gingo nya saker, som ingen skulle tänkt på för några år sedan, och ehuru motståndet reste sitt ilskna hufvud gick han lugnt fram och segrade oftast.
I stämman och i nämnden möttes Olle och Zakris. Men dessförinnan hade de mött hvarandra på kyrkvallen, kort efter det Olle kommit hem.
Vet ni hvad där hände på kyrkvallen, strax före inringningen, då bönderna stodo i klunga och talade om äringen?
Jo, Olle kom fram, rakt fram till Zakris, där han stod i en krets af sör-ås-bönder, sträckte fram handen och sa' med förunderligt lugn och behärskad röst: - Låt allt det, som gått, vara som om det aldrig varit, Zakris. Jag har nu varit ute och lärt mig bättre seder. Nödd är jag att bedja Er om förlåtelse. Har jag farit hårdt fram, har ni det ock - och om två hederliga karlar slå hvarann i handen, sedan de slagit hvarandra på öronen, äro de ännu hederligare efter den betan. Det tror jag.
- Du kan kyssa mej på örat, svarade Zakris. Det vill säga: han sade något annat, men dylikt har ännu aldrig kunnat sättas i tryckt bok.
Med det skildes de.
Efter den betan var Zakris emot allt hvad Olle ville ha fram, men möttes på ett lugnt och försonligt sätt. Och därest Zakris hade ett enda godt att säga, strax instämde Olle med värme och visste att instämma så, att personen fick taga åt sig mera än saken af den rökelse där gafs.
Zakris vardt mjukare invärtes, men utvärtes syntes aldrig ett dugg. Olle hade när som hälst kunnat tränga gubben Zakris ifrån de få hedersposter det fanns att inneha i fjällsocknen, men afböjde allting och föreslog alltid gamlingen.
Om Imbär vardt aldrig taladt ett ord. Ej häller rodde Olle till gilge i sin snipa, men det troddes, att där gick biljetter dem emellan.
Då kom den stora händelsen.
På hösten dog den gamle riksdagsmannen och nu skulle väljas en ny. Hur det var kunde ingen annan socken i tingslaget täfla med denne uti att hafva gode män. Men största parterna tillhörde våra två fiender. Zakris gjorde sitt för att skälla ner motståndaren, ja det antogs att det var han som var upphofsman till de fula plakaten om motståndaren, som en natt spikades upp på mångahanda ställen, som voro i ögonen fallande. Däri kallades aflidne Kerstop en tjuffiskare och en tjuf rätt och slätt - och Olle en hemgångsman och våldsmänniska, som ej borde få gå lös.
På detta svarade Olle i länstidningen med en afsägelse - och icke nog med det - han föreslog Zakris Månsson - och icke nog med det - han visade klart och tydligt på en lifsgärning större än mångens, på ett anseende mer än någon hade, på en rättskaffens vilja, som få ägde, och allt detta var Zakris Månsson. Och icke nog med det - han lät trycka valsedlar, en okänd sak i trakten, lät sina drängar fara utsocknes och dela ut dem, och på alla valsedlarne stod gubbens namn i sirliga stilar.
Under allt detta kom vintern oväntad. Den tiden var det nog, att den skulle komma, men gamla märken hade sagt: ingen snö före pålsmesso.
Zakris satt nere vid färjsundet och läste i tidningen Olles afsägelse och svor åt stor-ån. Hit hade han kommit, hem kunde han ej komma.
Isen flöt så tätt, att där var inte hopp att kunna sticka en åra mellan styckena. Det hade gått an att försöka, om icke forsen legat endast ett par hundra alnar nedanför, och genom den hade ingen annan än en Åselepojk farit med lifvet, och han hade hädat Gud, sedan strömmen fört honom helbregda in i storedan.
Olle var ett stycke ifrån och sågade ved, tittade ibland ut på elfven, ibland öfver till gubben och gick ändtligen ifrån sågbocken för att språka med färjmannen, som också längtade öfver till sin stuga.
Då hände det märkliga.
- Jaså, sade Zakris, ni håll' på såga ved?
- Ja-a-a.
- Jojo.
Därpå vardt det paus.
- Hvarför vill inte du - - - hvarför har du satt in det här?
- Det syns väl i motiveringen.
- Motiveringen - motiveringen?
- Ja, det skäl, som jag ger för'et begrips.
- Jaså, jo-jo.
Ny paus.
- Det är märkligt hvad ån flyter. Slikt har jag aldrig sett. Inte lär jag komma hem i dag.
- Ni ska' inte komma bort, om ni blir hos mej öfver natten.
- Är du stollig karl? Det kan väl aller bli - här i lifvet.
- Ni är välkommen - och det utan baktankar. Om ni vill vara rättvis, är ni pockad att tro det.
- Jaså - hm - mmm.
Zakris Månsson lade in en snushop bakom oxeltänderna och såg fundersam öfver ån. Den flöt allt tätare. Kantstött is stöttes än mera. De gröna fräsande blocken filades ännu rundare. Svart gick vattnet emellan dem, men ej blankt. Svängde styckena så där vardt större öppning, frös strax en ny tunn skifva emellan dem. Klämdes de ihop af nytt, som kom efter, steg det tunna i kantiga figurer rakt opp och ned och blänkte i grönt.
Och midt emot stod Imbär och såg efter sin far.
- Du är en duktig roddare, du Olle, inte annat jag vet?
- Tror ni det?
- En, som skall gå öfver ån efter vatten må väl det. Men det är ju inte alltid - - jo jo.
- Inte alltid, hvad?
- Det är inte alltid - höstmörker och blankvatten -; det är - det är så, att ån kan mota ibland också - hugg och slag nu ock du! Stintan tittar efter dig. Jag skall inte röra ett finger; om du vill ligga hos henne i natt. Jag skall se på, som om det inte angick mig.
- Ni tänker inte mycket på hvad ni säger, Zakris. Den flickan har jag gett slag för, den flickan har jag tagit slag för, och jag skall slå än, om ni det vill tro - men den, som kommer oss emellan, han kommer mina händer emellan, och jag skall inte släppa honom med hälsan i behåll.
- Emellan - emellan; det är, ve mej, ingenting annat emellan än ån, och det är vackert så. Du är ju duktig att ro, ro nu! Hon tycks vänta.
- Det händer att jag gör det. Det händer! Hon kan vara värd det och mer till. Men efter den betan - om jag inte - inte, ja det är förbannadt ruskigt!
Jojo, jojo, - inte vill jag fresta dej. Så mycket är det, att du vet det. Men ska du mågas i Häxmo, så är det lämpligt nu - för husbond är inte hemma.
Zakris såg ut som jag vill inte säga.
- Ja - bröt det löst från Olle och hans ögon blänkte till - jag ror öfver, jag skall öfver i denna dag! Nu strax! Men - och han skakade näfven framför gubben Zakris - kommer jag väl och vackert öfver och ni mokkar efteråt, så ska' jag - ska' jag - jag vet inte hvad jag ska'.
Med det sprang han ned till färjemannens båt, sedan han först satt egarn på hufvudet, då han ville häjda honom.
Ut rodde han ur viken, där båten låg. Det hväste framför kölen. Första årtagen såg han på årorna. De andra på håen och håvidjorna. Det var bra don.
På stranden skreko karlarne. Hvad, hörde han ej - föresatte sig att inte höra. Nu gälde det Imbär och lyckan med henne!
Efter stranden låg isen landfast, en sträcka af tio alnars bredd. Han försökte att kila sig mellan den och flyt-isen; några alnar gick det, så stannade han och var fastkilad. Några ögonblick därefter var han på väg igen, men stötte ut från landkallen. Smått gick det; det tog törn hvarje ögonblick. Än måste stäfven vändas rakt uppför floden, än rakt utför, för att klarera de största blocken. Åran slant, och som i en dröm kafvade han med den, utan att märka, att han intet årvatten hade.
Skymningen föll på. Det såg han ej förr, än han var instängd från alla håll, ett godt stycke ute. Färjstället hade han haft under sig, då han började. Nu var det ofvanför. Forsen hördes närmare och tjöt högt. Imbär sprang efter södra stranden, gubbarne efter den norra. Han såg så tydligt hur Zakris slant på stenarne, sprang och slant. De fäktade med armarne som druckna, och rop hörde han som i ett långt fjärran, inte längre det var.
Olle hoppade ur båten och drog den med sig. Fjällsnipor äro lätta. Undan gick det för lifvet. Då båtens för nådde vatten tog han itu med alla krafter och satte den i ett hujande öfver till nästa is, sprang öfver båten i tre hopp, högg uti och drog. Här gjorde älfven en krökning och vardt smalare. Isen packade sig så att blocken knappast kunde skiljas ifrån hvarandra. Bakom udden började floden luta till fors - forsens olycksbringande sugning.
På stranden frågade vid det ögonblicket färjkarlen gubben Zakris: Hur sker dråp? Zakris ögon stodo vidöppna, öron hade han inga då. Hur kunde Olle stå och se sig omkring? - och han ropade. Visste han ej, att det skulle vara för sent efter några minuter? - och han skrek, men hvad han skrek, visste han ej. "Nu går han ifrån båten med en åra i handen, som han stöter i isen. Nu börjar han springa - det går aldrig väl."
Zakris sprang efter stranden, föll och steg opp, föll och steg opp. Han skulle jämt ha ögonen på honom därute i skymningen, som han nyss velat se död, men som nu var honom så - - han kunde icke neka till, att det var den värsta karl och den duktigaste han kände.
Men ute sprang Olle - stannade - gick rundt omkring och såg - stötte med åran - tog fast och hoppade - sprang rakt emot forsen - vände rätt upp emot färjstugan - steg ned ibland och försvann till hälften - stod nästa stund hög och rak som en fura! Allting gick för hans ögon i grönt. Isen skimrade med fosforsken; det hväste från forsen och hväsandet tonade grönt, så vansinnigt det nu var. Nu trängde sig stränderna närmare hvarandra. Gnyet af det, som flöt, växte till ett larm. Blocken sköto upp och bräcktes; det knastrade och smälde, skalf och försköt sig. Isstyckena rasade som vilda djur, brottades, slogo ned hvarandra, redo på hvarandra som i brunst, och från landkallen smälde det som om någon stått där och skjutit in i det fräsande, gröna helvetet.
Han, som sprang därute, glömde aldrig denna dag: hur is stack upp där foten skulle sättas; hur en ränna öppnade stt svarta, kisande öga, där han skulle stiga; hur de naggade, gröna blocken lossnade ur trängseln, svängde in i forsens sug och försvunno; hur blodet flutit honom rödt och varmt om händerna efter isens bett, då han fallit; - och då båten, svart och smäcker, svängts ned i hvirflarne och gått nedför - nedför, till dess den med en halfkantring försvunnit i öfversta fallet, hur han då kände det, mindes han lifvet igenom, men kunde aldrig ge ord däråt.
Flottningsbolagets stora timmerdelar vid forshufvudet stack fram ur skymningen och kom närmare. Den tycktes flyta som ett mastlöst skepp, och mot bogen smälde det, knackade det och väsnades, och gröna, stora skifvor af is lade sig upp efter dess sidor, hvälfde om, brusto, gingo in i det hvita skummet och syntes ej mera.
Allt såg han, som sprang för lifvet.
Imbär var ej långt ifrån honom. Han skulle kunnat tala med henne, därifrån han var, - det var länge sen sist. Men han hade en ting framför sig, som kom honom att rådvill springa, som galen löpa fram och tillbaka: vatten. Han kände så väl till det stället. Just så långt vågade folk ro efter stranden, som dit. Här gick en och annan liten svartkrusig sughvirfvel som på försök; några alnar längre ned större - icke längre på försök, och där nedanför - det tjänade ingenting till att tänka på slikt! Där stod Imbär och väntade. Mellan henne och honom stucko svarta stenar upp ur bläcket - som lycka var: här var icke vatten att drunkna uti. Ännu några steg sprang han uppför. Imbär höll jämn höjd efter stranden. Han hörde att hon ropade - och med det tog han fart och hoppade så långt han kunde.
Tunn isskorpa ref sönder hans ansikte, då han dök upp igen; händerna voro trasiga förut. Det var att slå sönder med hela armen för hvarje simtag; - han låg djupt och flämtade. Imbär stod så hög och vacker - och han var så djupt, att han väl aldrig kunde nå upp till henne. Att han hållit sig fast vid en sten och hvilat, mindes han sedan, och att han måtte ha simmat ytterligare, trodde han, men att Imbär stått i vattnet till axlarne, långt innan han nådde henne var alldeles säkert.
Så stodo de våta människobarnen och kände sig varma,
medan deras kläder fröso till is, och på andra stranden
skrek Zakris och svängde sin mössa i jubel, då han såg
dem gifna åt lyckan.
