Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den henne aftordrade bekännelsen, 0111 hon icke genom Struensees
bekännelse tvungits dertill. Men mycket begripligt är dock äfven, att
hon, då hennes försvarare derefter för första gången infann sig hos
henne för att inheinta hennes instruktioner, i tanken på den skymf
som väntade henne, på förlusten af sin krona, sin ställning och sin
qvinliga vfirdighet och framför allt på förlusten af sina barn, ännu en
gång krampaktigt försökte sätta sig till motvärn och i allmänna
ordalag talade om sin oskuld. Psykologiskt oförklarligt vore deremot, att
Mathilde, om hon verkligen genom Struensees bekännelse varit
smädad och fått sig skulden till äktenskapsbrott falskeligen påbördad, skulle
ha förlåtit honom en sådan oerhörd förbrytelse mot hennes ära och
värdighet. Sanningen kunde hon i föreliggande fall förlåta honom,
men omöjligt lögnen och smädelsen. Här är endast ett fall möjligt
af två: antingen hade hon älskat Struensee och älskade honom ännu,
utan hänsyn till sitt bedröfliga äktenskap — eller hennes deltagande
för honom hade hvarken i handling eller tanke kunnat öfverskrida denna
gräns. Alldeles orimlig synes derför den förutsättningen, att hon skulle
falskeligen ha erkänt sig skyldig för att rädda ”smädaren” Struensee,
hvilken skulle hafva, genom en diktad bekännelse om ett olofligt
umgänge mellan honom och drottningen, såsom majestätsförbrytare
förverkat sitt lif. Den ofta anförda skrifvelse, genom hvilken Mathilde
omedelbart före sin död i Celle (i Hannover) ännu en gång skall ha
i ett bref till sin broder, konung Georg III af England, bedyrat sin
fullkomliga oskuld, är likaledes ingenting annat än en påtaglig dikt.
Fjorton dagar derefter verkstäldes pä Struensee och på Brandt,
hvilkens öde tycktes vara oupplösligt förenadt med den förres, straffet
af en skymflig död. Af Kristian VII, som blott en gång tillfälligtvis,
likasom gripen af en plötsligen öfvergående nyck, hade uttalat en
önskan att besöka drottningen på Kroneborg, kunde man vänta ett blindt
bekräftande af hvilken som helst, äfven den hårdaste dom. Kall,
kän-slolös och feg, var denne möderne Caligula icke van att fråga efter
gåendet och försvinnandet af personer i sin närmaste omgifning. Men
huru? Hade icke framför alla andra Struensee imponerat på honom?
Hade han icke vant sig vid denne utomordentlige man, med hans fel
och förtjenster, med hans öfverlägsna, beherskande och befallande
väsende, såsom aldrig förr vid någon annan? De sammansvurne af den
17 Januari ansågo det i sjelfva verket icke för någon lätt uppgift att
förmå konungen att bekräfta domen öfver Struensee. Under det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
