- Project Runeberg -  Andras barn. 32 målningar med text /
14

(1913) [MARC] Author: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



ett ben med vingarna utbredda, tills det bar i väg
uppåt. En damp ner i ån, men paddlade sig
småningom i land. Ja, där var ett lif!

Men så, med ens, började pappor och mammor
låta oroligt och ifrigt uppe i träden, där de
suttit och, som jag, tittat på ... så förstod jag att
det måtte vara en kattrackare i närheten; och
verkligen skimrade i det höga gräset såsom en
framåt glidande strimma, gamla hvitgråa Fjolle.

Jag genast, som en pil, på hufvudet in i en
krusbärsbuske, som röfvaren ämnat till strategisk
bas, men i stället för att få tag på katten fick jag
en tagg i högra ögat, som jag nu har ombundet,
har smärtor och värk i, får bädda och sköta;
kan inte måla, bara skrifva ner denna dystra
reflexion: hvarför skulle ödet så drabba mig när jag
ville så väl!?



Detta påminner mig om något liknande, från
min barndom, då jag i skolan blef illa lönad för
en annan utsökt god gärning.

En af de minsta pojkarna hade under rasten
af en förbignoende kamrat fått sin mössa
upphystad i en af skolgårdens åldriga lindar. Den
lilla kvantingen satte genast i med ett bitterligt
pip, så att mitt beskedlighetshjärta — som spelat
mig så många spratt — genast rördes; jag kraflade
mig upp i det stora trädet och ut på en gren,
där mössan ytterst hängde. Då jag var nästan
invid den brast grenen, och både mössa och jag
kommo nerdansande, och att jag icke slog ihjäl
mig var ett under.

Emellertid bildades myrstack kring den lille,
som lipade fortfarande, dels för att han kände
sig intressant, dels därför att han var så bra i
farten.

»Goa magistern», som kom till, fick veta
orsaken, men kunde omöjligen ta fram ogärningsmannen.

Så lyste lärarens anlete upp, han hade fått
en psykologiskt oomkullrunklig idé: naturligtvis
var det den som vågat lif och lemmar för att få
ner corpus delicti!

Han sträckte ut sitt mäktiga pekfinger mot
mig, och frågade pysen om det var Larsson ...
och det usla, lilla kräket plirade förvånadt fram
genom saltvattnet och jamade: ja!

Hvem som också blef förvånad det var jag.
Mitt nekande, och det med indignerade miner,
gjorde saken först riktigt dålig för mig: det var
lögnen därtill, och det i sin mest fräcka gestalt.
Här måste exempel statueras, här skulle skolans
strängaste straff tillämpas, stuten, den klassiska
stuten!

Besynnerligt: jag satt som numero ett i den
högsta af denna folkskolas tre klasser, men var
på samma gång skolans mest stutade pojke! Jag
kan i denna stund icke påminna mig något af mig
begånget streck, som berättigade till något straff
alls ... nå, jag höll, men icke rottingarna, utan
måste jag själf gå och köpa den, hvilket utgjorde
en stor glädjekälla för expediten i kryddbon. Så
gick högtidligheten af stapeln, stupstockens, förlåt,
jag menar stutbänkens ena ända drogs från väggen,
min egen lades fram i ljuset — jag kände hur
lärarens hand ömt lyftade rockskörtet som låg i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:56:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abarn/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free