Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ben med vingarna utbredda, tills det bar i väg
uppåt. En damp ner i ån, men paddlade sig småningom
i land. Ja, där var ett lif!
Men så, med ens, började pappor och mammor låta
oroligt och ifrigt uppe i träden, där de suttit och,
som jag, tittat på ... så förstod jag att det måtte
vara en kattrackare i närheten; och verkligen skimrade
i det höga gräset såsom en framåt glidande strimma,
gamla hvitgråa Fjolle.
Jag genast, som en pil, på hufvudet in i en
krusbärsbuske, som röfvaren ämnat till strategisk
bas, men i stället för att få tag på katten fick
jag en tagg i högra ögat, som jag nu har ombundet,
har smärtor och värk i, får bädda och sköta; kan inte
måla, bara skrifva ner denna dystra reflexion: hvarför
skulle ödet så drabba mig när jag ville så väl!?
Detta påminner mig om något liknande, från min
barndom, då jag i skolan blef illa lönad för en annan
utsökt god gärning.
En af de minsta pojkarna hade under rasten
<image>
af en förbignoende kamrat fått sin mössa upphystad i
en af skolgårdens åldriga lindar. Den lilla kvantingen
satte genast i med ett bitterligt pip, så att mitt
beskedlighetshjärta — som spelat mig så många spratt —
genast rördes; jag kraflade mig upp i det stora trädet
och ut på en gren, där mössan ytterst hängde. Då jag
var nästan invid den brast grenen, och både mössa och
jag kommo nerdansande, och att jag icke slog ihjäl
mig var ett under.
Emellertid bildades myrstack kring den lille,
som lipade fortfarande, dels för att han kände sig
intressant, dels därför att han var så bra i farten.
»Goa magistern», som kom till, fick veta orsaken,
men kunde omöjligen ta fram ogärningsmannen.
Så lyste lärarens anlete upp, han hade fått en
psykologiskt oomkullrunklig idé: naturligtvis
var det den som vågat lif och lemmar för att få ner
corpus delicti!
Han sträckte ut sitt mäktiga pekfinger mot mig, och
frågade pysen om det var Larsson ... och det usla,
lilla kräket plirade förvånadt fram genom saltvattnet
och jamade: ja!
Hvem som också blef förvånad det var jag. Mitt
nekande, och det med indignerade miner, gjorde saken
först riktigt dålig för mig: det var lögnen därtill,
och det i sin mest fräcka gestalt. Här måste exempel
statueras, här skulle skolans strängaste straff
tillämpas, stuten, den klassiska stuten!
Besynnerligt: jag satt som numero ett i den högsta
af denna folkskolas tre klasser, men var på samma
gång skolans mest stutade pojke! Jag kan i denna
stund icke påminna mig något af mig begånget streck,
som berättigade till något straff alls ... nå, jag
höll, men icke rottingarna, utan måste jag själf gå
och köpa den, hvilket utgjorde en stor glädjekälla
för expediten i kryddbon. Så gick högtidligheten af
stapeln, stupstockens, förlåt, jag menar stutbänkens ena
ända drogs från väggen, min egen lades fram i ljuset — jag
kände hur lärarens hand ömt lyftade rockskörtet som låg i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
