Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också måste utgöra det egentliga presterskapet, och om,
med afseende å olika bildning och förmåga, olika grader
inom detta, liksom inom statskyrkans presterskap, måste
antagas, så har ju äfven teatern sina prelater, sina
biskopar, om ej just med guldkors och doktorshattar, åtminstone
med kransar och kronor af lager. Katedral som teater,
begge ha sina guddomligheter, sina emblemer. Och icke
kan man väl påstå att en veckad fuling till doktorshatt
tar sig bättre ut än en frisk grönskande lager.
Bland dessa den dramatiska kyrkans biskopar — för
att fortsätta jemförelsen — utmärka vi i isynnerhet den
hvars bild vi i dag intagit. Man kunde väl kalla honom
dess erkebiskop, alltsedan Lars Hjortsberg lade ner sin
kräkla och lemnade primatet. Vi ha sett och känt många
utmärkta skådespelare både här och i utlandet; men icke
många som allvarligare än han sökt uppfatta helgden af
sitt kall, ännu färre som uppmärksammare studerat konstens
och naturens bok, scenen och menniskan och som gifvit
oss trognare och klarare bilder af hvad man haft till
uppgift att framställa. Och ännu mera sällan torde en
mångsidigare konstnär ha funnits. Hvardagskomedien med desa
joller, dess småbrokiga sidor och egenheter; det stora
sorgespelet med dess jätteformationer, dess orkaner af
passioner, dess himlar af dygd, dess afgrunder af brott,
allt, det ena så väl som det andra, uppfattade han med
samma skarpblick och utförde med samma samvetsgrannhet.
Det lilla har icke mindre än det stora sina anspråk
på pietet, och deremot felar aldrig den sanne konstnärn,
sin roll lika trogen under en drängs livré som under en
konungs mantel. Hos få, om ens hos någon, ha vi funnit
denna pietet så strängt iakttagen som hos den, hvarom
här är fråga.
O. U. Torsslow, född i Stockholm 1801 uppträdde
redan 1816 som elev vid kungl. teatern. Hans fördelaktiga
yttre och ovanligt lifliga väsen gjorde honom oumbärlig i
älskarroller, hvaraf han också uppbar lejonparten ända till sitt
tretti-andra år. Han hade då sådana älskarinnor att spela
mot som fru Eriksson och något sednare Emelie Högqvist;
i tragedien hade han mamsell Strömstedt, sedermera hans
fru, sin tids Rachel. Den första roll, hvari han väckte
den största uppmärksamheten, var Hamlets. Men lika
utmärkt såsom den dystre drömmande Hamlet var han som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
