Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Westhuizen nickade ånyo, han hade tänkt detsamma.
Och de båda männen, hvilkas vägar slumpen låtit korsas,
började mönstra hvarandra. De sågo intet nytt eller
oväntadt och de blefvo tillfredsställda däraf. Tvänne magra,
seniga gestalter höljda i lumpor, två män, som voro slagna.
Den ene böjde sig godvilligt, han hade haft tid därtill, den
andre såg ännu trotsig ut. Hans brinnande ögon talade
om ett hat, hvars vilda styrka höll honom uppe, han visste
själf, att han hatade så, som endast den tillspillogifne kan
det.
Sida vid sida gingo de ett stycke framåt till det ställe
där Westhuizens häst stod bakom stenarne. En utmärglad,
oryktad kamp med söndrig mundering, men en häst, som
skulle bära sin herre många mil, innan han stupade.
»Hvarifrån kommer du?» sporde Westhuizen tvärt.
Van der Naths högra hand beskref en cirkel i luften,
han visste det ej.
Westhuizen skrattade kärft, han förstod kamraten.
»Och hvart går du»
Van der Nath skakade sitt hufvud, den frågan kunde
han lika litet besvara.
Den andre räckte honom sin hand och han fattade den,
de voro öfverens och hade ungefär samma mål.
»Och du?» frågade van der Nath efter en stund. Han
gjorde det halft frånvarande utan en tanke på ett svar, som
han helst önskade undvika, och han log förströdt, då han
erinrade sig, att det var första gången de begagnade
tilltalls-ordet du. De kände hvarandra knappt, voro från vidt
skilda delar af landet och hade ej träffats annorstädes än i
de Vlies läger. Men den gemensamma olyckan förde dem
så nära det är möjligt för två människor att komma
hvarandra, med eller mot sin vilja voro de bröder.
»Jag», sade Westhuizen, »jag tror, att jag kommer
hemifrån, men jag vet det ej. Ser du, vän, det kom öfver
mig en brännande längtan att få se hustru och barn, se dem,
hör du, det var väl ej så mycket; jag ville stå på den fläck,
som jag kallade min egendom och så . . . ja, så smög jag mig
dit. Hur länge sedan det var, jag red dit, minns jag inte
nu, jag erinrar mig blott, att jag drog dit. Och jag stirrade
omkring mig, jag trodde, att jag blifvit galen eller ridit vilse,
ty jag såg ingenting ... jo en mängd förkolnade bränder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
