Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vi ha sett försvinna en ädel kvinnogestalt,
ett glänsande tänkar- och konstnärssnille, som var
midt uppe i en stark litterär verksamhet,
motsvarande hennes rika, inre lif. Hon skulle ännu
kunnat säga oss många stora, sköna och djupa ting,
sådana, som hon redan sagt oss. Hennes lif var
i sanning de utvaldas lif . . . . Hon ägde ett
förstånd lika stort som hennes hjärta och hon hade
betraktat världen och alla dess delar med filosofens
lugn, för att alltid till slut vända åter till det
upphöjda, med den entusiasm, som finnes hos en
själ, hvilken älskar.»
Duca di Andria Carafa börjar sin nekrolog[1]
med att berätta huru den hyllning, som af alla mäst
gladt A. Ch. Leffler, var att i en norsk småstad
en flicka, hvilken tillfälligtvis sett A. Ch. Lefflers
namn bland ankomna resandes, sökte henne och bad
att få kyssa hennes hand, emedan hon haft så
mycket godt af hennes böcker. A. Ch. Leffler
kunde sedan aldrig påminna sig denna enkla
hyllning utan rörelse — »ty hvad hon framför allt var,
det var god, på ett äkta sätt och i sitt väsens
djupaste grund god».
Han fortsätter att skildra huru han, för egen
del, fick ett lifligt intryck af denna godhet, när
han förgäfves sökt få hennes skådespel Come si fa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
