Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gästgifverier, som skulle öfvertaga skyldigheten att befordra
de resande, hvaremot allmogen skulle åtaga sig en skatt
för ändamålet, de s. k. skjutsfärdspengarne. Men bönderna
stretade emot den nya ordningen, ingingo ibland därpå, men
sade ofta nej. De tyckte, att det var värre att betala
pengar än att betala med körslor och resonerade äfven
så, att det ju lätt kunde hända, att de finge den nya
tungan till en stående skatt och lika väl finge skjutsa som
förr. Men i längden kunde det ej fortgå på gamla sättet,
ty adeln och förläningstagarne sträfvade alltmera att fritaga
sina bönder, under det de för egen del sökte begagna sig
af friskjutsen i största möjliga utsträckning. Och hvilka
karavaner hade man ej stundom att befordra: en rådsherre
behöfde ibland 40 till 60 hästar, en utländsk ambassadör
ända till 200. Efter de stora vägarne drabbade naturligen
bördan tyngre och värst i glest befolkade trakter. Från
Ångermanland klagades 1636, att bönder hade 24 mil till
skjutsstation och sedan 10 mil att skjutsa åt ena, 5 åt det
andra hållet. På riksdagen 1642 genomdrefs slutligen,
hufvudsakligen genom Axel Oxenstjernas kraftiga ingripande,
att adeln ingick på, att skjutsfärdspengar skulle utgå af
all jord, och därmed var öfvergången till den nya ordningen
betryggad.
Regeringens välmenta försök att rättvist utskifta arbetets
förmåner på olika samhällsklasser bestod, som ofta
härvid måste blifva fallet, däri att hon gaf med ena handen
för att taga tillbaka med den andra. Att så var förhållandet
vid regleringen af städernas lif och rörelse, det fick bonden
nogsamt erfara. Allt landsköp var förbjudet, d. v. s. vare
sig bonden ville sälja eller köpa, måste han fara in till
staden, huru lång vägen än månde vara, och tullar väntade
honom vid stadens portar. För dem som bodde nära en
stad på andra sidan gränsen och hade många dagsresor till
närmaste egen stad, kändes detta ofta mycket hårdt.
Handtverkare fingo ej bosätta sig på landet alltför nära städerna
för att ej göra dessa skada. Slutligen lades allt större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
