Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
stitutionernas rätta förstånd. Karl XII:s bref af 1705 bade ju först
tolkats så, att det förde till en praxis i rektorsföljden, som var
snörrätt stridande mot lagens tydliga ord; man återgick ock sedan år
1714 till den äldre och riktigare ordningen.1 Hvad som på
1700-talet mest vållade tvistigheter vid valen voro tvenne
omständigheter. Man tolkade konstitutionernas afsikt att låta alla
professorer i sin ordning åtkomma värdigheten, innan ny tur begynte
igen från och med den förste eller domprosten, så som skulle
värdigheten flytta efter professurerna icke efter deras innehafvare,
så att dels, om en professur stod ledig, då dess innehafvare bort
blifva rektor, den som fick platsen måste afbida, att alla de andra
först beklädt värdigheten, dels om en professurs innehafvare haft
värdigheten och han så föll undan, hans efterträdare icke skulle
äga blifva rektor i samma omgång som företrädaren. Den andra
stötestenen var, att konstitutionerna föreskrefvo, att ingen fick
blifva rektor, som ej förut i tvenne år varit professor eller innehaft
»aliud officium honorificum», men hvad under det sista förstods
var icke klart bestämdt. Egentligen gällde striden, om e. o.
professorsbeställningar och sekreterartjänsten voro dylika
hedersamma värdigheter; att dock e. o. professorsämbete icke var det, hade
redan Bengt Oxenstjerna bestämt den 6 dec. 1695. Det var
emellertid ej blott lagbestämmelsernas oklarhet, som vållade den
synnerliga brokiga följd som rektorsserien på 1700-talet företer,
utan ock konsistoriets och kanslerns inkonsekventa tillämpning
af desamma.
Till belysande af dessa stridigheter om rektorsvalen, som
fort-gingo hela seklet igenom, skall jag nu anföra några exempel; de
vittna om, huru uppfattningen och lagtolkningen kunde växla.
Den 25 maj 1720 uppstod vid rektorsvalet den frågan, om icke
professor skytteanus Hermansson, när hans tur en gång komme,
borde förbigås, eftersom hans företrädare i professuren Johan
Upmark varit det 1715 i den omgång som nu pågick. Hermansson
protesterade mot denna uteslutning på den grund, att enligt
konstitutionerna borde tio filosofer hafva innehaft platsen, innan man
begynte en ny omgång, och ännu hade blott fem filosofer varit
rektorer i nu pågående omgång; konsistoriet fastslog dock, att
rektoratet icke kunde tillfalla samma professur två gånger i samma
omgång. Men icke dess mindre blef Hermansson utan någon
protest väld till rektor ett år senare, och det till och med framför Lars
Arrhenius, och dock var denne ett år äldre professor i Upsala; man
hade således tydligen räknat Hermanssons år från utnämnings-
1 Sc Del 2: afd. 2, s. 44.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
