Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKA RIKSRÄTTSSTRIDEN
533
reducerats till sina rätta proportioner, borde ej numera
föranleda mycket oväsen, och den skulle ej heller göra
det, om ej så många visa män, som vilja leda den
allmänna meningen och styra land och rike, befunne sig på
den politiska bildningens abcdarie-ståndpunkt. En man som
Thouret yttrade under den minnesvärda debatt, om
hvilken vi nyss påmint, att han ej ville höra talas om orden
absolu och suspensif, eller indéfini och temporaire. Då
konungen ej på längd, ej i evighet kunde göra motstånd mot den
allmänna opinionen, då representationen i skatt
ebevillnings-rätten ägde ett oemotståndligt maktmedel, så vore hela
frågan »ändamålslös och barnslig» (»oiseuse, puerile»).
Betrakten England! Redan före 1688 års revolution
var användningen af kronans veto mot bilis, som passerat
båda husen, sällsynt. Vilhelm af Oranien gjorde några
gånger bruk af denna rätt, men vid ett af dessa tillfällen
(1693) svarade underhuset med allvarsamma
föreställningar och uttalade sitt klander mot dem, som tillstyrkt
detta veto. Det gällde den gången en mycket viktig
fråga, nämligen införandet af treåriga parlament. Sista
gången i Englands historia visar sig det absoluta veto
under drottning Anna, år 1707, mot en bill angående den
skotska milisen. Sedan dess existerar ej något kungligt veto i
England.
Betrakten också det suspensiva veto i Nordamerikas
Förenta stater 1 Det tyckes ej vara mycket att skryta af,
detta veto, som en på fyra år väld och juridiskt ansvarig
president har att utöfva inom tio dagar, sedan ett
kongressbeslut blifvit honom förelagdt. Det har dock visat sig, att
den kvalificerade majoritet i båda husen, som därefter
fordras för beslutets genomdrifvande, är ytterst svår att vinna.
Och må man till slut göra sig själf den frågan: om
Sveriges riksdags båda kamrar gång efter annan skulle
besluta en grundlagsförändring, hvar finns den svenska
regering som skall tillstyrka användandet af det kungliga
veto, hvilket dock finnes oförtydbart inskrifvet i våra
grundlagar, medan det ej kan läsas i Norges? Och månne ej
svaret på den frågan varder, att ett »absolut» veto, äfven
ett så tydligt och klart, som det Sveriges regeringsform
och riksdagsordning innehålla, i själfva verket är blott
»suspensivt»?
Härom hafva vi velat erinra dem, som fört så mycket
väsen för ingenting. Men det stora tvistemålet är nu
ej huruvida skillnaden mellan ett absolut och ett
suspensivt veto är något annat än ett tomt ordgräl eller ej.
Utan frågan är denna: finnes eller finnes icke i Norges
grundlag det absoluta veto? Den frågan afgöres ej genom
åberopande af »sakens natur» eller genom hänvisning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
