Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Obligationsrätt - Om fullmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
ställföreträdarskap, som grundar sig å huvudmannens vilja, måste
också i mångt och mycket gälla andra regler än för dem, vilka
hava annan grund. Att i detta sammanhang upptaga
ställföreträdarskap av sistnämnda slag till behandling lärer icke kunna
ifrågakomma. De i förevarande kapitel framställda regler avse
endast sådana ställföreträdare, som hava stödet för sin behörighet
i huvudmannens vilja.
De, som, enligt lag, eller särskilda bestämmelser, äga
handhava juridiska personers ang eläg enlieter, exempelvis styrelsen för
ett aktiebolag, kunna icke heller anses handla på grund av
fullmakt. Fullmaktsgivaren och fullmäktigen måste vara två skilda
personer, men de, som representera en juridisk person, äro endast
ett led i dennas organism, utan vilket rättshandlingar ej skulle
kunna företagas av densamma Om den behörighet, som
tillkommer dylika organ för juridiska personer eller delägarna i
ett handelsbolag i denna deras egenskap, gäller vad i bolags- och
föreningslagstiftningen finnes stadgat. Lika litet äro
bestämmelserna om fullmakt tillämpliga å gode män och sysslomän i
konkurs; även de äro närmast att betrakta såsom organ.
Angående deras behörighet att handla å konkursboets vägnar
stadgas i konkurslagen.
Inom rättsvetenskapen har det sedan länge varit omtvistat,
huru gränsen bör dragas mellan en fullmäktigs verksamhet och
den medverkan vid annans rättshandling, som lämnas av en
budbärare. I allmänhet hänföres till budbärare endast den, som
användes till att överbringa en av annan avgiven
viljeförklaring*, medan såsom fullmäktig betraktas den, som själv i den
andres ställe avgiver viljeförklaringen. Fullmäktigen fattar
sålunda själv ett beslut och giver uttryck åt detsamma, under det
att budbärarens medverkan är av mera mekanisk art. Om detta
också är teoretiskt riktigt, kan det emellertid mången gång vara
svårt att avgöra, huruvida den medverkan, som lämnats, är av
ena eller andra slaget. Den, som har att överbringa en
viljeförklaring, kan nämligen så gott som alltid i någon mån
inverka å densamma. I den mån hans vilja sålunda kan komma
att öva inflytande å rättshandlingen, måste en fullmakt, om
ock av ringa omfattning, anses vara honom meddelad, och de i
förevarande kapitel givna reglerna bliva då tillämpliga.
Slutligen må framhållas, att i förevarande kapitel upptagna
regler ej avse att vara uttömmande. I kapitlet hava till
behandling upptagits huvudsakligen de spörsmål, som uppkomma, när
fullmäktigen överskrider sin behörighet i förhållande till tredje
man eller sin befogenhet i förhållande till huvudmannen, samt
de, som avse fullmaktens upphörande.
Den följande framställningen angående fullmakt kommer
att avse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
