Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Resignationens tidehvarf (1875-1810)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de hjeltar, Tacitus beskrifver, en Seneca,
Helvi-dius Priscus, Thrasea Poetus och andra, hvilka
sjelfva troget och med hänryckning dyrkade ära,
dygd och frihet, och ledo för deras skull underr
gifvet och gerna till och med döden. Märkvär-r
digt är, att den tidens ädlare män, vid de
stats-hvälfningar, som tyranniet stundom framtvingade,
vanligtvis nöjde sig med blotta upphöjandet af en
ny sjeliherrskare, och endast sällan sökte
återinföra det fria samhällsskicket. De hade förlorat
tron på dettas möjlighet. Det var sådana
sinnen, som väntade på kristendomen, och hvilka,
när han kom i sigte, omfattade honom med en
allt uppoffrande kärlek. Deras martyrdöd för
stoicismen var ädel, men dyster, kall; för
kristendomen blef den lifvad af hoppets och trons
varmaste hänryckning. —- En motbild till ofvannämnde
konvulsiviska slitningar mellan frihet och slafveri
har Frankrike företett åren 1789—1852, och
derunder likaledes flere resignationens hjeltar,
t. ex. girondisterna, den tidens stoiker, på sista
tiden landsflyktiga just för den frihet, de
framkallat, men om livars rätta begagnande de
slutligen sjelfve förtviflade.
Ofvannämnde, af den stora fransyska
revolutionen föranledda resignation, utbredde sig
naturligtvis också öfver Tyskland. Klopstock och
Wieland misströstade, Goethe vände sig från aH
politik, och framåtskridandets man, Fichte, sjönk
ofta tillbaka i förtviflans overksamhet, ellet. i en
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
