Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
dierna, inne i sina egna hörselgångar, som bure han
i sina kläder och under tonsurens hårkrona denna
yppiga doft av rosenolja och nejlikesalva, vilken
steg som från bolstrarna i en nyredd kärleksbädd,
från en älskogssjuk kvinnas nakna lemmar. Herre
Jesus Kristus Guds son, Herre min Frälsare och
Försonare! — hans egen kropp var det, som likt
en dunstring alltfort bar omkring sig besmittelsen,
för vilken späkelsens skarpa lut icke varit frätande
och bitter nog, och som bar denna besmittelse ända
fram till Guds heliga altare!
Det var ej den sällsamma, halvt oförstådda oron
längre — det var ångesten, som nu var över honom,
den dödsbleka ångesten från ruelsens första
förtärande månader och år, ångesten som pressade hans
hjärta samman, tills det kved av smärta, och kom
hans händer att famla i den tomma luften som en
sjunkandes i vattunöd. De gamla såren på hans
stötta knän, som han i känslolös förtvivlan släpade
fram och åter över altartrappans skarpkantade
stenar, gingo i blod, och i nattens tystnad ropade hans
mun högt alla de förvirrade ord och anskrin, som
en människa finner i sin högsta nöd.^
•Med huvudet mot marken, med pannan tryckt
mot dess kalla marmorflisor bad fra Ambrogio, bad
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
