- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
De lycksaliges ö: Andra kapitlet

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De lycksaliges ö

ANDRA KAPITLET

Efter sju dagars mödor och sömnlöshet voro de resande så utmattade, att de genast lade sig ner på marken att sova under de träd, som stodo vid stranden, men Lasse Hulling och kaptenen gingo ut att rekognoscera.

De hade aldrig sett ett så underbart skönt land, det var deras första iakttagelse, sedan de måst för värmens skull kasta av sig kläderna. Vad som mest forvånade dem var, att de vid så pass nordlig bredd, ty de voro ännu långt i norr om ekvatorn, funno på ett så varmt tropiskt klimat, men de funno snart orsaken i den vulkan, vilken sakta höjde sig som ett bålverk mot nordanvinden och på samma gång genom sin underjordiska värme förvandlade ön till ett drivhus. Överallt sågo de palmer med dadlar och kokosnötter, bärfruktträdet, bananen eller pisangen, en art oranger, ananas, fikon, jättesmultron, meloner, vilka alla antingen nu buro frukt eller skulle bära. Att landet utgjordes av en ö, därom fanns intet tvivel. Backar slingrade sig under tamarindens skuggiga valv, och i den röda graniten funno de källor med iskallt vatten, vilket förvånade dem, då de visste att grunden var vulkanisk.

Papegojor, honungsfåglar och tukaner i röda, gröna, blå, gula och guldfärgade fjädrar flögo omkring i träden och sjöngo ljuvligt, icke som de skrikande exemplar de sett i burar, med de voro också de enda djur som anträffades. Deras vandring gick under trädens skugga, över blommande ängsmarker, som sträckte sig ända ner till havsstranden. Värmen blev allt mer tryckande, så att de måste lämna det ena plagget efter det andra kvar på marken. Vid middagstiden bestego de vulkanen, vilken tycktes vara slocknad, och mot aftonen, kunde de vid dess fot gå till vila under var sitt palmblad, lugna för överfall både av människor och djur, ty de hade nu bekräftelse på sina förmodanden, att de voro på en ö, som saknade alla farliga djur och människor.

När de följande middag kommo ner till landstigningsstället, funno de reskamraterna utsträckta under träden, matta och halvnakna och drömmande i vaket tillstånd. Lasse, som var både den kunnigaste och duktigaste av alla, blev utsedd till ordförande vid den rådpläping, som nu hölls. Man fann ön visserligen ljuvlig över all beskrivning, men man måste tänka på framtiden. Den första frågan gällde bostäder, ty man väntade vintern. Lasse besvarade genast detta inkast med att man efter alla beräkningar nu befann sig i midvintern. De som ville bo i kvava hyddor, kunde roa sig med att gå och bryta ner trän och skala dem med naglarne, ty alla verktyg saknades. De som hellre tyckte om ro och vila, kunde nöja sig med att göra skjul under träden. Den andra farhågan gällde mat. Lasse försäkrade, att, efter vad han observerat på träd och örter, här icke skulle tryta mat på hela året, ty när det ena trädet slutade bära, tog det andra vid. Den tredje invändningen kom från kvinnornas sida, vilka med fruktan motsågo den dag, då de skulle nödgas gå utan kläder. Lasse fästade deras uppmärksamhet på, att de för det första nu redan mitt i vintern gingo halvnakna och att de sålunda, när våren kom, måste for hettans skull gå alldeles nakna, antingen de ville eller inte.

Sedan sålunda man såg sig tryggad mot brist på mat, kläder, husrum, bränsle och vatten, återstod endast att finna sig. Och de funno sig. Men ett råd gav Lasse dem att de icke skulle stanna på en fläck utan sprida sig kring ön. När de hade någon gemensam angelägenhet, skulle han låta sammankalla dem medelst en lur, som han nog skulle veta att anskaffa. Och så skildes de åt för den dagen, sedan Lasse blivit utropad till hövding och som sådan hållit ett tal, däri han uppmanat dem att äta, dricka och vara glada, ty nu hade de kommit till en av de Lycksaliges öar, därom var intet tvivel, och han önskade bara han hade professor Rudbeck här på tu man hand, så skulle han nog haft honom att äta upp sin Atlantica med skinnpärmar och allt.

Om natten tog var och en kvarter under några löv, upphängda på trädgrenar.

Men följande morgon sammankallade Lasse sina närmaste vänner, kaptenen, Peter Snagg och läkaren. Sedan de genom att skaka på en dadelpalm förskaffat sig frukost, upptog Lasse vissa viktiga frågor, dem framtiden skulle säkrast komma att besvara. Första frågan ställde han till läkaren skulle de kunna leva utan köttmat och salt? Läkaren trodde, efter allt vad han läst i reseböcker, att de icke skulle ens tåla att äta köttmat under ett så varmt klimat, och vad saltet beträffade, så innehölle frukterna så mycket salter, att detta ej mera skulle bli nödvändigt.

Under överläggningen härom hörde de ett skrik från närmaste buskar. En man framfördes, blek som ett lik, och med tydliga tecken av förgiftning. Vid anställt förhör kom det i dagen, att han, driven av begär efter kött, hade med en sten dödat en fågel, vilken han försökt uppäta, men genast blivit angripen av äckel och kolik. Läkaren ordinerade honom att icke vidare äta kött, och dämed var den viktiga frågan avgjord.

Andra frågan framställdes av Peter Snagg, om införandet av offentlig gudstjänst, mantalsskrivning och lagliga myndigheter. Han kände människornas ondska, och när dessa många odågor gått sysslolösa en tid, skulle man snart se huru deras samhälle skulle komma att störas av ofrid. Han föreslog därför, att kyrkans handbok, av vilken han räddat ett exemplar jämte ett av lagboken, skulle genomgås.

Lasse invände, att nu då alla anledningar till tvister, nämligen brist på mat, kläder och husrum, voro undanröjda, även brotten skulle upphöra. Vem ville stjäla, då han hade fullt upp för dagen och icke behövde samla. Vem ville mörda, då ingen anledning till avund förefanns, då ju alla voro lika rika och lika mäktiga? Vem ville göra inbrott, då inga hus funnos att bryta sig in i? Vem ville begå barnamord, då barnen hade fullt upp med mat, och ingen behövde frukta att falla samhället till last? Han ville på försök ta lagboken och gå igenom några punkter, de första bästa.

Lasse slog upp lagboken och läste:

- Primo: jordabalken! Den kunna vi saklöst stryka, eftersom vi inga jordägare ha. Är det gillat?

- Ja, svarade de församlade.

- Secundo: Ärvdabalken! Vad skall man ärva? Ett fikonlöv eller ett skal av en kokosnöt! Strykes? Va?

- Ja, måste församlingen svara.

- Tertio: Byggningabalken! "Kapitel 1. Huru tomt till by skall läggas, och ägor skiftas. Kapitel 2. Huru å tomt skall byggas!" När nu inte alls skall byggas eller skiftas, så stryka vi den balken också, eller hur?

- Ja, svarade församlingen.

- Kvarto: Kyrkobalken! Eftersom vi ingen kyrka ha, så få vi stryka den med?

- Ja, svarade församlingen.

- Kvinto: Missgärningsbalken! Faller väl av sig själv, på grund av vad jag anfört om stöld, rån och mord, då anledningarne bortfallit.

- Ja, svarade församlingen.

- Sexto: Giftobalken! Vill församlingen uppskjuta den frågan, tills framtiden givit några erfarenheter? Ty giftas hänger ju ihop med jorden, och när ingen egendom finnes, finnes intet äktenskap.

- Ja, svarade församlingen.

Men Peter Snagg opponerade.

- Nu, avbröt Lasse, ha vi sålunda strukit hela lagboken, och det återstår bara pärmarne! Dem ska Peter Snagg få som ett minne, eller hur?

- Ja, skrattade församlingen, men Peter gav sig icke.

- Veto! skrek han. Hur skall ett samhälle kunna äga bestånd utan lagar?

- Hör på, Peter, svarade Lasse. Lagarne äro gjorda för att avhjälpa samhällets brister, ett samhälle, som icke har några brister, behöver inga lagar! Är det rätt?

- Det är rätt, svarade församlingen.

- Men Peter Snagg, återtog Lasse, han vill hellre ha ett bristfälligt samhälle med lagar än ett fullkomligt utan lagar. Nu tog Peter ordet.

- Jag lämnar frågan om den borgerliga lagen, därmed må nu vara hur det vill, men ett samhälle utan religion kan icke bestå!

- Gott, sa Lasse, det har du rätt i! Vi måste ha en religion! Men låtom oss undersöka, om den gamla religionen duger för våra nya förhållanden! Vill församlingen låna mig sina öron en stund?

- Ja, svarade församlingen.

- Jag börjar från början, sade Lasse, eller med syndafallet. Människorna gingo nakna i lustgården och arbetade intet. Gott! Så åto de med olydnad av kunskapens träd och blevo utdrivna kring jorden att arbeta! Nåväl! Vi ha återfunnit paradiset, men ett paradis utan något kunskapens träd. Vi kunna sålunda icke synda, om vi också ville det aldrig så gärna. Och om vi också gjorde det, så kuma vi varken utdrivas, ty vi ha ingenstans att ta vägen, ej heller tvingas att arbeta, ty vi ha ingenting att arbeta med. Alltså förfaller syndafallet och kan icke ha någon tillämpning på nuvarande förhållanden. Erkännes det?

- Ja, svarade församlingen och rev sig i huvudet, men kaptenen kastade av sig skjortan och gick ner till stranden för att bada.

- Alltså, fortfor Lasse, efter intet kunskapens träd finnes, finnes ingen synd, efter ingen synd finnes, behöves ingen försoning och därmed faller hela läran. Gillas det?

- Demonstreringen gillas, sade Peter, men människans medfödda behov av en religion kan icke utrotas.

- Erkännes, svarade Lasse, men om det vore ett medfött behov att gå i kyrkan och spela orgor, så skulle detta behov finnas hos alla folk. Nu fanns det icke hos de vilda folken, alltså vore behovet att sova i kyrkor, spela orgor, sätta upp psalmnummer och ta upp kollekt icke ett medfött behov, utan ett förvärvat. Gott! Vad man förvärvat kan man också förlora. Få se, om vi icke förlora behovet att få ovett av en supig präst, att ge bort sista kon, när prästen skall läsa högt över ett lik, och så vidare, få se bara, säger jag.

Doktorn följde kaptens exempel och gick ner till sjöstrand.

- Det är alldeles för hett att tala teologi, sade han.

- Men, invände Peter Snagg, nådemedlen, helgdagarne, dessa sköna stunder av salig ro!

- Nådemedlen kunna icke utdelas, emedan vi icke ha någon ordinerad präst.

- Men, svarade Peter, man kan låta ordinera en.

- Nej, sa Lasse, då måste man ju ha en biskop, och det ha vi ingen. För övrigt ha vi intet vin, ty jag har icke sett någon vinranka.

- Vad det sista beträffar, invände Peter, som redan badade i svett, så kunde vinet ersättas av kokosmjölk, ananas- eller fikonsaft.

- Omöjligt, sade Lasse, ty då måste man förfalska textera. Märk noga: Jesus sade till sina lärjungar: Jag är vinträdet och I ären grenarne, han sade icke: Jag är kokosträdet och I ären nöten, eller jag är ananasen och I ären taggarne, eller jag är fikonet och I ären löven. Börjar man nu att förfalska texten på ett ställe, så måste man förfalska alltihop. Sålunda ha vi icke heller bröd. Då skulle man få ta en pisang och en ananas och ändra formuläret till: Tager och äter denna pisangen - - -

- Nej, sa Peter, nu börjar det bli för varmt. Nu går jag och badar, går du med?

- All right, sa Lasse, och så lämna vi teologien! Och så gingo de och badade.


The above contents can be inspected in scanned images: 346, 347, 348, 349, 350, 351

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/12_02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free