- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
De lycksaliges ö: Första kapitlet

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De lycksaliges ö

FÖRSTA KAPITLET

Tremastaren Svenska Lejonet hade hissat blindan och bonetten på fockemast utanför Älvsborgs fästning och höll just på att hiva ankaret, då en av tullens roddbåtar stötte ut från land och signalerade att skeppet ej fick segla än, men vinden hade redan fyllt förseglen, och skeppet red på ankartrossen. Tullkarlarne rodde allt vad de fömådde, en ända kastades ut, och snart halades tullbåten intill det stora skrovet. Ur båten klättrade två unga män och släpades genom en kanonport in i fartyget, efter dem kastades en skinnsäck, vilken tycktes vara deras enda resegods, och så stack tullbåten ut igen, men Svenska Lejonet, som nu fått upp ankaret på kranbalken, gick för små försegel till havs under ett glatt lag från styrbords kanoner, vilka svarades från fästningen.

Svenska Lejonet innehade last av smiden, kläden och styckegods, dessutom 500 passagerare, mestadels bestående av brottslingar, hämtade från ankarsmedjor, fängelser och tukthus, och det var destinerat till kolonien Nya Sverige i Nordamerika.

Sedan de båda ungherrarne väl kommit upp genom trossbotten och stodo på däck, vände de sig om, och liksom fattade av samma tanke räckte de ut tungan, om åt fästningen eller åt landet i sin helhet, vilket blånade bort bakom dem, var svårt att avgöra. Sedan de på dena sätt givit luft år sina fosterländska känslor, uppsökte de kaptenens kajuta i akterkastellet för att visa sina papper och avgiva förklaring.

Vid den redogörelse, de nu lämnade, uppdagades, att de voro studenterna vid Uppsala akademi Dominus Lasse Hulling och Peter Snagg, båda förvunna att såväl på stadens källare som ock på en landskapskommers hava begagnat lasteligt tal om konungens professor Serenissimus Olaus Rudbeckius och dennes nyligen från trycket utgivna sekularverk Atland eller Manhem, i vilken fäderneslandets ära blivit på ett hittills otänkt och oanat sätt upplyftad, i det sagde Serenissimus till komplett evidens deducerat och indicerat, att Svea rike ej var mindre än mänskosläktets vagga. För sitt fåvitska och ohöviska tvivelsmål hade merberörde Hulling och Snagg blivit satta i proban, men som de i denna mera trånga än hälsosamma vistelseort uppfört sig oskickligt och straffvärt, hade de blivit dömda till gatlopp och tukthus.

Genom konglig majestäts synnerliga gunst benådade, hade de fått tillstånd att rymma riket och med Svenska Lejonet avresa till Nya Sverige.

Kaptenen mottog förklaringen med ett gott grin. Han hade inte hört om den boken Atlantica, men när han erfor, att den skulle avhandla något sådant, som att Svea rike vore det sjunkna Atland eller de Lycksaliges öar, ställde han sig genast på studenternas sida och förklarade, att varje sjöman visste, att Atlantica låg i Stora havet, som just av samma ö erhållit sitt namn, eller Atlanterhavet. Och så bad han de lärda herrarne välkomna och vart god vän med dem.

Resan gick för goda vindar över Nordsjön, genom Kanalen och ut i Spanska Sjön. Som man i händelse av haveri ej vågade ha fångarne bundna, och man för övrigt icke fruktade rymning eller myteri, emedan alla förklarat sig nöjda med att få resa, gingo de fria och uppförde sig hyggligt och tillständigt. De gifta hade fått åter sina hustrur och barn, som de icke sett på många år, och de voro grymt lyckliga, och lyckan gjorde dem goda. Men de voro icke heller så farliga. Några hade i ruset dragit kniv, andra hade flytt från krigstjänst, andra hade plockat av andras trän, eftersomn de inte ägde några själva. Utsluppna ur mörka, osunda fängelser, njöto de i fulla drag åsynen av det stora havet, som omsvepte dem i ljus. Allting var nytt för dem, och de lekte som barn på däcket. Än skulle de se en delfin, som dansade på vågen, än skulle de se hur sjömännen fångade en haj eller en flygfisk.

Befriade från arbetet, var hela resan för dem som en helgdag, och de gingo utan några bekymmer för uppehället till dukat bord, tarvligt men tillräckligt.

De båda studenterna, som haft repet om halsen, men kommit undan, kände sig på visst sätt medbrottsliga, och stiftade bekantskaper med de lösgivna, vilka skulle som de börja om livets strid i ett nytt land, under nya förhållanden. Lasse hade av natur och uppfostran kommit till den världsåskådning, att allt som sker är bäst, Peter däremot ansåg, att allting var ohjälpligt. Och ofta råkade de båda kamraterna i tvister om dessa sina uppfattningar av världen, varvid då alltid hände, att de erhöllo var sin hälft av åhörarne för sig, vilket en gång gav skeppsläkaren anledning slita tvisten så, att han gav båda hälfterna rätt. Livet är både svart och vitt, sa han. Den som råkar bara få se den svarta sidan tror, att alltsammans är svart, den som bara råkar få se den vita tror, att allting är vitt. Och därvid blev det.

Så anlände de till Azorernas nio öar. Här fingo de gå i land och sträcka på benen. De trodde att de kommit till Paradiset, ty här växte vin, majs, oranger, ananas och meloner ute under bar himmel. En knivskärare, som suttit i ankarsmedja sex år, blev så glad, att han måste bindas, och bunden låg han vid en bäck och åt apelsiner, så att han var gul om näsan och skrek, att han var Adam. Han ville därför också klä av sig naken, klädd i bara ett tobaksblad, men skeppsprästen tog hand om honom och förklarade, att det var syndigt att gå oklädd, men mannen bevisade med den heliga skrift och bibelska historien, att Adam efter syndafallet bara gick i ett fikonlöv, vaför han ansåg sig ha rätt att gå i ett tobaksblad. Men då demonstrerade prästen ut med hjälp av kyrkofäderna och Flora Exotica Sacra, att ett fikonlöv icke var ett tobaksblad.

Slutligen fördes passagerarne ombord, man gick under segel och tog kurs på Antiguam. Hittills hade allting gått lugnt och bra, utom att en liten storm utridits på Nordsjön. Men nu, då de stodo i begrepp att ingå i passadbältet, fingo de stiltje. Havet låg omkring dem som en kvicksilverhorisont, på vilken skeppet rörde sig som en magnetnål. Hettan blev olidlig, tjäran rann från allt stående gods och ur nåten på skrovet. Man spolade hela dagen, likasom om man fruktat det skulle ta eld. Så gick det i åtta dagar.

Då, tidig en morgon, varskodde utkiken på fockemast, att moln syntes i norr. Kaptenen, som visste vad detta skulle betyda, lät genast surra kanoner och allt löst, skalka luckorna och lät folket hålla sig beredda på det värsta.

Efter några timmar, vid frukosten, syntes en svart rand i horisonten, några timmar senare hördes dån såsom av vågor, vilka bryta mot en strand eller som vagnsbullret från en stad, och fram över vattnet rusade stormen. Innan seglen hunnit giva fartyget styrsel, voro rår, stänger och toppar över bord och för bara undersegel länsade Svenska Lejonet söderåt, fram, fram utan att man visste vart det bar.

Stormen rasade i tre dar, och man väntade varje ögonblick få höra, hur kölen skulle hugga i botten. Prästen läste och predikade och förklarade, att man inte kunde vänta annat, då man hade brottslingar ombord. Han erinrade om Jonas och föreslog kaptenen, att på grund av profeten Micha kap. XII vers 16 och följande man skulle vräka alla brottslingar över bord för att rädda de rättfardiga, men kaptenen avstyrkte. När faran var som störst, gick Lasse Hulling till prästen och föreställde honom, hurusom en allmän skrift- och bönedag genast borde anställas, ty, sade han, det är endast de oångrade brotten, som tynga i vågskålen. Förslaget antogs, och skriftermålet, från vilket brottslingarne befriades, emedan de inga brott hade obekända, började.

Vid verkställd undersökning fanns icke en rättfärdig. Men stormen fortfor likafullt. Då hördes sakta mummel uppstiga ur förrummen. Folket hade funderat hit och dit, och slutligen hade ett slughuvud kommit på den idén, att prästen också skulle skrifta sig, ty han var nu den ende, som icke bekänt sina synder. Förslaget antogs med acklamation, men det återstod att finna en skriftefader.

Peter Snagg anmälde sig slutligen såsom havande tenterat hebreiska till prästexamen. Prästen protesterade, men förgäves. Han bands vid stormasten, och efter att ha fått både skarpa föreställningar och vanliga förmaningar, bekände han under ymniga tårar, att han i sin ungdom förfört ett nattvardsbarn.

Nu uppstod en rådplägning, i vilken även passagerarne deltogo, och som prästen röstat för att kasta dem alla femhundra i sjön, föll snart domen att prästen skulle i sjön, på grund av profeten Micha kap. XII vers 16 och följande. Och efter att ha gjort sin sista bön vräktes han i sjön.

Men stormen ökade alltjämt. Slutligen på sjunde dagen vid hundvakten törnade skeppet. Ett anskri besvarade dundret av skrovet, som ränt upp med fören på en undervattensklippa, så att den stod rätt upp och ner. Kanonerna lossnade från surrningarne och slogo ner genom trossbottnarne. I dagningen började skeppet sjunka. Men då såg man land i lovart.

De flesta hade hunnit i båtarne, men utan att hinna medtaga ett spår av proviant eller kläder eller verktyg. När solen gick upp, sågo de sig räddade alla, sexhundra man, och landstego i god ordning, men skeppet sjönk som en sten, när de satte foten på land.


The above contents can be inspected in scanned images: 341, 342, 343, 344, 345

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/12_01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free