Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
73
»Min oförgripliga mening är den», fortfor mäster
Pavel, »att mästarnes antal rätteligen skulle
vara fyrdubbladt, efter som folkmängden har
fyrdubblats. Här ha vi ett par hundra gesäller,
alla unga och dugande män, hvilka måste gå hela sitt
lif och vänta på att bli mästare och få sitt eget;
här gå de och träla för en ringa penning, under det
att endast fyra få skörda vinsten. Mitt förslag är
sålunda, att ämbetets stadga ändras i den punkten
så, att hädanefter mästarnes antal bestämmes till
sexton. Jag har talat.»
Gesällerna sorlade bifall; åldermannen klappade
ljud.
»Håll munnen, gesäller, där ni icke har ord i
laget!» skrek han. »Välloflige kanngjutare-ämbete! Vi
lefva i en tid full af oro och missnöje. Det
sekelgamla, bepröfvade angripes af äreförgätne, som
äro glömske af de välgärningar de själfva åtnjutit
af de inrättningar, dem våra förfäder gifvit oss till
hugnad och skydd.»
Här blef talaren ohörbar genom ett besynnerligt
knastrande ljud, liknande det, som frambringas,
när ett skepp ligger och skafver mot en träbro. I
stugans mörkaste vrå, dit talgljusens matta sken
knappast framträngde, satt på den bakersta bänken
en liten underlig figur, som med gnistrande ögon
åhört de båda talarnes andragande. Hans stora hufvud
hvilade omedelbart på axlarne som en målares löpare på
skifvan; rätt ut ur bröstkorgen framstucko två långa
ben liksom ett par åror; där magen skulle sitta var
ett tomrum, men på ryggen, där det skulle vara slätt,
satt ett vinkligt knyte. Ansiktet såg eljes illmarigt
ut, men hade för tillfället antagit ett oskyldigt
och uppmärksamt uttryck. För att aflägsna de sista
misstankar om något slags skuld i den besynnerliga
olåten hade puckelmannen flätat armarne i kors öfver
bröstet och lagt den för misstankar mest utsatta
handen för örat, liksom han icke kunde nog få njuta af
åldermannens dyrbara ord. När nu denne åter tog ordet,
syntes puckeln sticka ut sitt vänstra ben så långt,
att han kunde nå foten på den rankiga bänk, som stod
framför honom, med påföljd, att denna med sin tunga
last af gesäller försattes i en gungande rörelse,
som framkallade det vidriga och högst störande lätet.
»Sitt stilla där», hväste de blottställde gesällerna
och vände sig om mot puckeln.
»Sitter inte jag stilla?» svarade denne och
visade sina oskyldiga händer.
»Hvad är det för en hundra då, som inte kan vara
stilla?»
Frågan blef obesvarad, och åldermannen fortfor:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
