Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Allting i den mänskliga naturen behöfver
skydd. Barnet skyddas med lindor från att bli krokigt,
kvinnan beskyddas af mannen, borgaren skyddas af
krigaren, och kungen beskyddar krigaren. Hvarför
skulle då icke också kanngjutare-ämbetet
beskyddas? Näst äta är onekligen att dricka den
viktigaste af de förrättningar, som uppehålla det
mänskliga lifvet. Adam redan förstod att dricka
vatten, Noach gick ett steg längre och drack vin;
alla hafva vi druckit, unga och gamla, små och stora,
fattiga och rika. Nu vill jag fråga: huru skulle vi
komma i åtnjutande af drickandets gåfva, om vi icke
hade något att dricka ur? Vi kunde visserligen lägga
oss på magen som de osjäliga djuren, men då voro vi
icke längre människor. (Detta är en af de viktigaste
skillnader mellan människan och djuret.) De som
åter förfärdiga dryckeskäril, särskildt nu kannor,
hvilka äro de fullkomligaste af alla dryckeskäril,
de äro mänsklighetens sanna välgörare, då de höjt
människan öfver djuren. Kanngjutare-ämbetet är ett
stort, kanske det största ämbetet af alla, och nu
vill man draga ner det i smutsen; man vill, att det
skall rifva ner, hvad förfädren byggt; man vill med
ett penndrag utplåna hvad sekler skapat. Hvad skall
man svara på ett sådant oförsynt angrepp?»
Den rankiga bänken svarade med ett knistrande
och knastrande, som om man brutit af en knippa
torrvedsstickor, och hela gesällraden gungade
och nickade med hufvudena som kråkor på en rutten
gärdesgård.
»Hvad är det för ett helvetes oväsen där borta?»
skrek åldermannen. »Kör ut gesällerna på näst sista
bänken!»
»Det var inte vi, det var inte vi», skreko
gesällerna. »Det var bänken!»
Puckeln strök håret ur pannan med båda sina oskyldiga
händer och biträdde med att hyssja åt de orostiftande
kamraterna.
Mäster Påvel begagnade tillfället att återtaga ordet,
hvilket icke var svårt, då åldermannen hade uttömt
hela sitt förråd af gamla talesätt. Han bemötte först
åldermannens förebråelser för angrepp på förfädren,
vidare uppmanade han ämbetet till blygsamhet, ty
kanngjutare voro icke de äldsta af mänsklighetens
välgörare, alldenstund Adam drack ur näfven, Noach ur
en lerskål och vår Frälsare ur en svamp. Tennkannan
var en senare uppfinning, som en gång på sin tid
angripit och dödat förfädrens hankstop, som i sin
tur dödat hornet. Allt framåtskridande skedde endast
genom angrepp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
