Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gesällerna, som alla vilja bli mästare för billigaste
pris och bara vänta på, att vi skola ge vika.»
»Oss emellan, min bror», genmälde mäster Påvel,
»så ha vi alla varit gesäller, och därför skola vi
nu också förstå hvad gesällerna vilja.»
»Det är mycket vackert sagdt ...»
»Nå, men låt oss säga det vackra högt och inte bara
säga det fula.»
»Du är en hedersman, mäster», sade åldermannen och
inbjöd sin motståndare att dricka en kanna.
Drickningen pågick med eftertryck, samtalet
blef lifligare, ljusen sömnigare och luften
sämre. Därpå bars in mat. Mästarne bjödo. Skinkor
och salt fisk försvunno från faten så hastigt som
de kommo. Därpå druckos skålar för jungfru Maria,
för skyddspatronerna, för ämbetet, för ålderman och
mästare. De gamle gingo hem, men gesällerna skulle
få stanna för att städa och tvätta diskarne.
Nu blef ett anskri af glädje, och alla skvättar
samlades i den stora bollen, som ställdes midt på
bordet.
»Bosse skall tala, Bosse skall tala!» skreks det,
så att stugan darrade.
Bosse eller Boo – det var puckeln – steg upp och
satte sig i åldermannens stol, där hans hufvud kom i
jämnhöjd med armstöden. Han var väl beskänkt; ansiktet
sken af ett enda stort löje; de svettiga hårtestarne
lågo smetade på hans panna; de stora tänderna lyste
hvita, och de små ögonen plirade så illmarigt.
»Tyst, gesällpojkar», började han och knackade med
kryckan i bollen, hvarpå han med samma hjälparm
håfvade till sig den största kanna han såg.
»Af alla mänskliga behof, näst ett, hvars namn jag
inte vågar nämna i sådant här fint sällskap, är
utan alla tvifvel att hålla tal det som sannast och
bäst ger luft åt en inneboende känsla. Alla hafva vi
talat någon gång i vårt lif. Eva höll tal, innan hon
narrade äpplet på Adam. Sara talade länge och väl,
innan hon födde barn åt Abraham, och den helige
Hieronymus skulle aldrig ha slutat, om inte lejonen
kommit och ätit upp honom. Så är det ställdt och så
är det planeradt! Alla hafva vi talat, stora och små,
fattiga och rika ...»
»Och döfva och dumba ...», inföll brodern Nigels,
som tvistade med Bosse om äran att vara kvickast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
