Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var en sådan sällsynt man, som ville, att andra skulle
lefva också, då ödet unnat honom att lefva så godt
själf.
Boo syntes icke ute i staden på fjorton dagar, och
saken med hans kanna var glömd, ty man hade så mycket
annat att prata om.
Men en morgon i dagbräckningen fingo stadens pigor
något att se på. Midt på Stortorget, rätt framför
rådstugan, höll Bosse på att slå upp ett bord, som
bestod af några bräden, lagda på lårar. När bordet var
färdigt, plockade han fram den ena kannan efter den
andra och radade upp på brädena, och se alla kannor
voro af samma form som den han företett på rådstugan
och som blifvit ogillad af höga ämbetet.
Klockan nio hade Boo sålt af halfva lagret. Glad och
nyter satt han på bordet med benen i kors under sig
och ropade: »kannor, kannor, hvem vill köpa kannor?»
När han upprepat detta några hundra gånger, började
han sätta orden på en sångton af egen uppfinning.
Vid niotiden, då solen stod högt på himlen
och alla gesäller hade sin fritimma, syntes
kanngjutaregesällerna samla sig i grupper omkring
Bosses bord. Några af de mera försiktiga fällde
oroande anmärkningar om vådan af att bryta mot
skråordning och privilegier; andra nickade bifall
och sade halfhögt: stå på dig, Bosse.
Emellertid hade åldermannen för kanngjutarne begagnat
morgonstunden för att göra ett besök på rådstugan. Han
kom gående med tunga steg uppför brinken och kastade
längtande blickar upp till backens slut, under det han
stakade sig fram med sin käpp. Hunnen upp på torget,
stannade han och torkade svetten ur pannan. Hans
öga tog en hastig öfversikt öfver folkhoparne på
torget och fann intet ovanligt eller oroväckande. Han
satte käppen i marken och skulle just fortsätta sin
vandring, då hans öra träffades af ett sällsamt läte,
som på afstånd liknade en tupps galande, men nog
skulle föreställa vara sång.
»Kannor, kannor, hvem vill köpa kannor? Kannor så
vida som åldermans strumpa, kannor så stora som
borgmästarns strumpa. Kannor, kannor, ohoj!»
Åldermannen rusade med lyftad käpp in i folkhopen,
som omgaf Bosses bord och hvilken blott med svårighet
gaf vika för att sedan desto säkrare klämma fast
den feta åldermannen, som nu satt som i ett städ
och under mängdens jubel måste åhöra Bosses nidvisa,
hvilken han nu tog om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
