Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
stort hufvud med kortraggigt tjockt hår, hvilket
röjde alla hufvudskålens kraftiga kanter och linjer;
genom väldiga mustascher och hakskägg dundrade en
härskarstämma med anstrykning af godmodighet och
lefnadsglädje. Han kastade en ömkande, men hjärtlig
blick på den halfnakne Botvid, som låg skamsen kvar
på golfvet, och sade:
»Är det här pelarhelgonet Botvid, den store
målaren? San Marco, sådant skelett! Men hvilken
helveteshund har gnagit af benen? - Och hvilken
källarluft han andas! Opp med fönstret!»
Han drog sin värja och kastade af hakarne. Solen,
som förut måst tränga igenom de små grönsvarta
glasskifvorna, bröt nu in och fyllde rummet med ljus
och värme, ty det var varmare ute än inne!
Botvid hade förskräckt sprungit upp för att fatta
sin tagelskjorta, men främlingen hade redan tagit
den med det yttersta af sina fingrar och kastat den
ut genom fönstret.
»Ryssjor sätter man i sjön! Se så, gosse», fortfor
han, »är du rädd för mig? Jag är Giacomo, född Jakob,
målare, nyss kommen från Italien, och det är jag,
som skall stryka på din madonna della Face Mariae,
så att munkarne inte ska få en blund i ögonen!»
Botvid bad om förlåtelse, men den främmande herren
skulle vara så god och gå ut i kammaren bredvid,
medan han klädde sig.
»Hvad nu då? Är man blyg? Och jag tänkte just byta
om linne, ty jag har rott hela natten och är våt som
en hund. Med din tillåtelse, broder!»
Och han drog af sig det ena plagget efter det andra,
tills han blef alldeles naken, då han ställde sig
vid öppna fönstret för att bada sin kropp i den sköna
morgonluften.
Botvid visste icke hvad han skulle säga, ty den
resandes oblyghet slog alldeles ner honom. Men han
kunde icke undgå att beundra den jättekropp, som
så blottades inför hans ögon. Kraft, hälsa, ungdom
rann i dessa blåa ådror, som lågo till hälften utanpå
musklerna, hvilka täckte benstommen fullständigt och
här och där bildade fasta valkar. Och när han såg på
sina eländiga Bartolomeus-ben, blygdes han inför denna
vrångbild af Guds skapelse. Snart hade de båda unga
männen kläderna på sig. Det led framåt middagen,
ty Botvid hade sofvit öfver. Då de gingo förbi
slottsvaktens öppna köksdörr, fick Giacomo se flickan,
som stod framför Spiseln och vände en hare på spettet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
