- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
137

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

137

De följdes åt till matsalen, där munkarne voro samlade
och läste ett kapitel ur bibeln, innan de fingo sätta
sig. Giacomo gjorde våld på sig för att icke förlora
tålamodet. Abboten och konfessorn syntes icke.

De satte sig till bords, och främlingen ådrog
sig en liflig uppmärksamhet. På bordet stod en
stor vattenkruka, och framför hvarje gäst fanns en
tennskål och ett brödstycke. Nu kom en skaffare in
och fyllde skålarne med ärter, kokta i vatten, och
några morotskifvor. Giacomo smakade och grinade. Han
tänkte: den här rätten sitter jag öfver! När skålarne
voro tömda, stego munkarne upp, men Giacomo vände
sig till skaffaren och sade med hög röst:

»Bär in maten, karl, jag har inte lust att vänta
längre!» Skaffaren såg på Giacomo, men svarade intet.
Munkarne korsade sig. Botvid förklarade
hviskande, att middagen var all.

»Då går jag upp till flickan och äter hare. Kom med,
du!» sade Giacomo och hällde ut sin välling.

Botvid ville säga nej, men kunde icke. Han stod redan
under ett obegripligt inflytande af den främmande,
som han både beundrade och fruktade. De följdes åt
hem; och det dröjde icke länge, förrän den gamle
slottsvaktaren och Giacomo voro såta vänner, och
när de ätit middag, blefvo de sittande vid bordet
och ölkruset till aftonen. Och Botvid kunde icke
motstå frestelsen. Han trifdes så väl, hade så
mycket att lära och kände ett sådant nytt behag
vid lifvet. Men när det blef afton, gick flickan
åter ner i trädgården. Giacomo tog sig ett ärende
och följde. När Botvid kom ner i trädgården, såg
han Giacomo göra loss båten, taga Maria om lifvet,
lyfta henne ned och stöta ut. Huru olikt hans blyga
tafatthet kvällen förut! - Och när han fått henne ner
i båten, klappade han henne på knäet, och så rodde
de ut. Och så sjöng hon: Vaker upp, alla redliga
drängar!

Han kommer säkert att kyssa henne! tänkte Botvid och
gick tillbaka upp i sin kammare.

Han föll icke på knä för madonnan, utan han slog
upp fönstret och följde de ungas båtfärd med sina
blickar! Han kände sig som en gammal man, hvilken
njuter af att se ungdomen roa sig. Han var icke
svartsjuk, utan han önskade Giacomo all kärlekslycka,
han själf icke vågat hoppas. Giacomo hvilade på årorna
och sjöng en italiensk visa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free