Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Hur långt framåt hafva vi icke gått från de första
kristnas fromhet, deras förakt för jordiska ägodelar,
deras hat mot förtryckare, deras kärlek inbördes l
Hvarje litet framsteg vi taga är ju endast ett steg
tillbaka, till det första oskyldiga tillstånd vi en
gång lämnat. Låt oss gå tillbaka alltså, men långt
tillbaka, förbi kloster och helgon och påfve, tillbaka
till apostlarnes tider, då alla voro förbrödrade i
kärleken, då intet fanns att kifvas om, och alla voro
eniga i en tro, ett hopp I Låt oss återvända ända fram
till Kristus igen, med hvilken världen föddes om!»
En dag erhöll Botvid kallelse till kyrkorådet. Den
gamle våldsmannen, bondepinaren och skörlefnadshjälten
herr Sam-sing von Boxtadhöwde hade aflidit. Han
hade såsom frikostig gifvare af kyrkan köpt rätt
till grafplats i densamma; men nu ville rådet,
att han också skulle få ett värdigt minnesmärke,
och detta skulle Botvid utföra i marmor och med den
aflidnes bild målad ofvanför detsamma. Till graf
hade man anslagit det forna Mariae kapell. Botvid
blef ytterligt upprörd och erinrade om den aflidnes
grofva missgärningar, men erhöll till svar: om de
döda skall man icke tala illa, hvarpå Botvid med
häftighet genmälde, att det var den dödes gärningar,
som själfva talade illa om honom; att Botvid skulle
anse sig skända Herrans tempel, om han satte upp
ogärningsmannens bild att hembäras en allmän vördnad,
som under århundradens lopp skulle öfvergå till
dyrkan; att man nyss afskaffat tron, att någon kunde
köpa saligheten, men att man nu lät herr Boxtadhöwde
köpa den. Därpå svarade rådet med att fråga Botvid,
om han ansåg en supig portvaktare och hans liderliga
dotter mera värda tillbedjan än den aflidne, hvarpå
Botvid icke kunde svara något alls, utan gick sin väg,
antydande därmed att han icke åtog sig beställningen.
Saken syntes nerlagd, ty det hördes icke af något
vidare på länge. Men en dag ett halft år därefter
satt Botvid på kyrkogården på den bänk han låtit
ställa invid Marias graf. Det var en septembermorgon;
nattfrosten hade knäckt de röda och gula lönnlöfven,
och när nu solen stack på dem, lossnade de och föllo
ett och ett ner på den lilla grafkullen. Botvid satt
där länge och såg på huru de så småningom täckte
de gröna torfvorna; rimfrosten smälte för solen och
föll som tunga tårar på lofven; ett yrvaket bi letade
igenom kalkarne på de få höstblommor, som öfverlefvat
nattens förödelse, och en trädkrypare sökte igenom
barkarne efter några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
