- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
166

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gömda larver. Det var tyst och stilla rundt om i
nejden, och viken låg spegelklar. Men i fjärran
utåt fjärdarne hördes det döfva ljudet af tunga
årslag. Botvid väcktes ur sina tankar af att någon
bakom honom hvisslade tonen till en visa. Gamla minnen
vaknade, och han sökte erinra sig, hvad det var för
en visa och hvilka ord den gömde. Då hörde han invid
sitt öra en röst, som sjöng: »vaker upp alla redliga
drängar!» och framför honom stod Giacomo. Han var
fetare än förr, hans ansikte var rödt, och hans
ögonbryn voro grånade.

»Frid och hälsa, gamle dräng», började han, då han
tog Botvids hand. »Du håller dig väl med kyrkogården
ännu. Många år, sedan vi råkades, mycket händt sedan
dess, men du är dig lik, finner jag. Hvad gör du här
bland grafvarne?»

Botvid pekade på det lilla korset.

»Hvem ligger där?» frågade Giacomo utan att blinka.

»Maria», svarade Botvid, utan att taga ögonen från
Giacomo.

i Hvilken Maria? Det är så många med det namnet. -
Jag minns, portvaktarns! Det var en rar piga; men
ett sorgligt slut. Hon ligger alltså här! Guds frid
öfver dig! Jag skall också ihop med en graf efter en
herre, som kallas Oxtadhöwde eller slikt. Det lär
ha varit en skälm, säger man, men hvad kommer det
mig vid? Han hade ett grant hufvud, väl litet hår,
men det får man lägga på!»

»Du dyrkar ännu det sköna?» frågade Botvid, hos
hvilken åren bränt bort det hat han en gång hyst mot
Giacomo.

»Jag dyrkar ingenting!» svarade denne. »Jag lefver,
därför att jag är född, och jag lefver helst
godt. Lifvet är nog svårt ändå, utan att man behöfver
göra det värre. Minns du hvad jag sade dig en gång:
världen går icke framåt, den går i kretsar! Allting
är förgängligt! Denna flicka, jag älskade, ja, det är
borta! Rår jag för, att jag är skapad så, att denna
graf, som gömmer henne, i detta ögonblick är för mig
endast en jordhög, litet gräs och två trästickor i
kors? Känslorna växa som hår och skägg, tills de gråna
och förtunnas eller falla bort. Det är nu så en gång,
och det kan inte fånen hjälpa! Tala vid honom eller
dem som ställt så till! I dag skall det vara hörpet
och snörpet, i morgon skall det vara hös och plös;
det är bara förändring, ombyte man vill ha, sak
samma om det är bättre eller sämre; det, som var bra
i går, är dåligt i morgon, och i öfvermorgon är det
bra igen. Äta och ätas! Där har du svar på lifvets
gåtor! Farväl, till återseende!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free