- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
206

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men bönder och kvinnor togo hvarandras händer och
gingo upp i ett backhult långt därifrån, och där föllo de
på knä; fader Thomas, som kunde Herrans bön, läste upp
den, och när han icke kunde mer, läste han om den igen
och ända till sex gånger, och hvar gång han kom till »och
inled oss icke i frestelse», så suckade och stönade alla
karlfolkena och togo hvarandras händer och gräto högt, och
så sutto de stilla i backen utan att tala ett ord, och de
låddes, som om de hörde predikan ändå, fastän de icke
hörde prästen.

Men i kyrkan stod prästen och predikade öfver Johannes
döparen, som halshöggs, därför att konung Herodes ville
det. Och han hade till ingångsspråk: öfverheten bär icke
svärdet förgäfves, utan är en hämnare, honom som illa gör.
Och han predikade sedan öfver skillnaden mellan hämnd
och straff och kom till det resultat, att, när öfverheten, som
är en Guds hämnare, hämnas, då är det straff, men när en
undersåte straffar, då är det hämnd, därför vore det
förbjudet för undersåten att straffa. Sedan kom han till
bönerna; och när han bad alla de närvarande bedja ur hjärtat
för höga öfverheten och dess trogna ämbetsmän, då kunde
en drucken landsknekt icke längre hålla sig, utan skrek
högt samt rasslade med harnesket, hvarför han icke blef
tillrättavisad af fogden, som hade stor vördnad för
öfverheten.

Men när klockorna ringde ut, bröto de höga öfverheterna
upp och gingo till sina hästar; och snart trafvade de med
rassel och skrammel därifrån de kommit. Och när oljudet
dött bort, skingrades den biltoga församlingen i skogshultet.
Men prästen fick gå hem med nämndemannen.

Fader Thomas, hans gumma och Jost vandrade tysta
hemvägen framåt. Gubbens hufvud hängde ner på bröstet,
och hans ögon tycktes borra sig ner i jorden för att leta
upp några dolda medel mot vissa onda ting. Jost hade
tagit en stake i handen och stack ner osynliga fiender, som
kommo ridande mot honom; gumman bar sin helgdagskjol
i handen, att den icke skulle rifvas af buskar och stenar.
När de gått öfver sista gärsgården, stannade fader Thomas
plötsligen och visade på ett färskt blodspår i gräset. Jost
kastade sig ner på marken och luktade; därpå lyfte han
upp hufvudet, såg på fadern och sade:

»Det här är inte vildspår!»

»Hvadan kommer det, och hvart går det?» frågade Thomas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free