- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
211

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stormen röt i tallkronorna, hästarne frustade, hornen
klingade, och det var redan lidet långt på eftermiddagen,
då sista kopplet, som ännu icke var tröttadt, gaf ståndskall
utanför ett snår af hagtorn. Den något svalnade jaktifvern
lifvades upp, och snart voro alla jägarne samlade.
Hundarne kunde icke intränga längre för törnen och taggar,
utan jaktknektarne började hugga upp med yxorna, under
det att jägarne ställde sig i en krets med spjuten, färdiga
att mottaga vildbestarne, då de skulle komma utrusande.
Den djärfvaste af drängarne hade gjort en öppning ända
in till bergsknallen, mot hvilken snåret tog stöd, då han
kom baklänges ut och förbannade sig på, att han i dunklet
sett betarne af både galt, sugga och grisar. Man hetsade
hundarne igen, men de kommo snart tillbaka, gnällande och
fnysande, som om de luktat på något elakt. Då föll
lagmannen i raseri, och sedan han pröfvat skaftet på sitt spjut,
gick han in i buskarne. Där han såg betarne blänka, stötte
han till; klingan fastnade, men icke ett ljud eller en rörelse
förmärktes inifrån de ringade bestarne. Men ut störtade
lagmannen, hållande handen för näsan, ty i detsamma spred
sig en stank så grym, att till och med drängarne ryggade.
Man hade jagat på as. Lagmannen lät blåsa till hemfärd,
och inom sig svor han en dyr ed, att bönderna skulle få
betala detta dyrt; ty han gissade strax, att bönderna varit
vållande, eller hans rättskänsla sade honom att så måste
vara.

Återtåget skedde under en viss förstämning, ty
tillrustningarne hade varit i stor skala och förväntningarna icke
mindre. Visserligen hade man fällt rådjur på morgonen,
men det var icke något att nämna, ty det kunde hvem som
helst.

»Jag tror jag låter hänga hela bondhopen», sade
ståthållaren.

»Det skulle jag ha gjort för längese’n», sade fogden,
»men då få vi ingen skatt.»

»Det få vi inte ändå», sade lagmannen, »ty de skälmarne
ha’ lagt jorden öde, och strömming kan man inte ta’ emot
i evighet.»

När sällskapet hunnit hem till lagmannens gård, var det
redan skymning. Den gamla tvåvåningsträbyggningen med
sina hörntorn och flyglar ansträngde sig att se ut som ett
slott, men förmådde icke. Invändigt bar däremot allting
spår af öfverflöd och förnäma vanor. I gästabudssalen, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free