- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
210

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därför fick Mats gå från gård och grund, så att Gud
bevare oss i Jesu namn för rättvisan.»

»Ha’ de ätit upp rofvorna med?» utbrast gumman, som
af hela Thomas’ anförande endast fasthöll kärnpunkten.

»Ja, men Jost säger, att det finns kvar från fjolårets, och
så tror han, att räfven lämna’ lite kvar se’n förrårs vinter.
Och hjälper inte det, så få vi hitta på annat! Men nu
säger jag som så: när vi inte får ta’ vår bärgning ur jola, så
få vi väl ta ’na ur sjön! Och när vi fått ’na väl i land,
då är det vi, som skudda sanden af våra hasor och säga
farväl, och se’n få rättvisa och regering se sig om efter
skatten. Och nu, go’ vänner, blir det att kasta af
helgdagstrasorna och sätta garn i sjön. Här hjälper inte att
lägga armarne i kors och gå och sofva, ty se’n en haft de
goda dagarne, så får en ock ta’ de onda!»

»Men inte längre än till hösten», sade Jost.

»Inte längre än till hösten», sade Thomas.

Och så gingo de hem och klädde om sig och foro ut
på sjön.

        * * *

Det var en septemberdag. Det hade i åtta dagar blåst
en rasande nordlig storm, som ref upp hafvet till många
famnars djup; vågorna vräkte upp sanden på stränderna
och lade den i vallar ofvanpå tångsträngarne; och så snart
sanden torkat, blåste vinden upp den allt längre och längre,
och nu, sedan i rötmånaden en oväntad skogseld bränt upp
det sista skyddet för flygsanden, yrde de gamla
sandhögarne om och drogo med falaskan upp åt landet. Af
skattebonden Thomas’ stuga, som också hade brunnit, syntes icke
ett spår, och hans råglycka och roftäppa voro endast
sandfält. På samma sätt hade elden förfarit med grannarnes
ägor, och själfva uppehöllo de sig i sina lador ute på
skären, där de fiskade.

Det var således icke någon glad syn för lagmannen, då
han i dag på stora höstjakten kom ner till stranden; och
glad var han icke heller förut, ty huru hundarne hetsat och
pikenerare hojtat och blåst i hornen, icke ett enda svinspår
hade man sett. Lyckligtvis för lagmannen hade de
kungliga drottningarna och prinsarne haft annat att göra och
sålunda icke kunnat deltaga i jakten, som nu ensamt
bedrefs af länsherren med fogden och ståthållaren i Kalmar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free