Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Frid!» hördes pastorn, som hela tiden suttit tyst och
fördjupad i fatens och glasens innehåll. »Frid, go’ herrar!»
Man drack igen, och så blef det tyst.
»Hvad skall man förlusta sig med hela långa kvällen?»
sade lagmannen. »Om man skulle ta’ och expediera
bönderna vid fackelsken ute på gården; vi ha saxarne kvar
sedan sista slakten, och för öfrigt tror jag man skulle kunna
hissa dem på stallskullsbjälken, för den har dragskifva.»
Förslaget mottogs väl utom af prästen, som blef mörk.
Man reste sig från bordet, och lagmannen befallde rep och
facklor samt kallade in sin stallare, som skulle ut och båda
hem bönderna.
Då blef prästen orolig, men i ett ögonblick hade han
funnit sig.
»Hör på ett godt ord», sade han. »Att hänga bönder
vid fackelsken är hvarken nytt eller roligt; men om vi vänta
till midnatt, så ha’ vi månen, som går upp, och det vore
både roligt och vackert. Under tiden ska’ jag sjunga visor
för herrarne, så att tiden icke blir lång. Är det bra så?»
»En visa! En visa!» ljöd det från sällskapet, och
lagmannen lade bort repen, som han höll på att reda, och
glömde bort att skicka efter bönderna.
Prästen såg noga till, att tjänarne aflägsnades och
dörrarne stängdes. Därpå putsade han ljusen och fyllde de
största pokalerna.
»Gör mig besked, ädle herrar», sade han och tömde sin
pokal, hvarpå han lade sista droppen på nageln.
Herrarne tömde sina pokaler, hvilka tycktes göra ett
starkt intryck på deras gryende rus, ty de blefvo alldeles
vilda. Lagmannen i synnerhet blef rasande.
»Spela upp!» skrek han. »Du är inte i kyrkan nu. Så!
Men det ska’ vara något groft!»
Prästen tycktes leta i minnet efter en visa, men han
lyssnade utåt, som om han genom stormen märkte sig höra
andra ljud. Därpå började han förvrida ansiktet som en
marknadsgycklare, och så sjöng han med af ålderdom och
sinnesrörelse darrande stämma:
Knut huling han tullar sin fä öfver bro.
I blåsen i horn, förgyllande lur!
Femton flickor det har han i tro.
För den utländske hulingen.
Här hämtade han andan och tycktes söka efter den andra
versen i det låga fönstrets små rutor, hvilka började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
