Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De hårda omständigheternas bindande makt, jag
upprepar det ännu en gång, förmå vi intet emot, och
min konung och min plikt sviker jag ej, om ock jag
fyller den med blödande hjärta.»
Hofmarskalken nalkades sin hustru och ville smeka hennes barm.
»När man är så ung», fortfor han, »och så
skön och har lifvet för sig, bör man foga sig i
omständigheternas bindande makt; så mycket hellre då
dessa omständigheter kunna medföra fördelar. Var det
icke omständigheternas makt, som bragte på tronen
denne roslagsbonde, hvars son nu är kung? Tror du
icke, att flera grefskap ännu kunna göras än de,
som utdelades vid kröningen? Anser du icke, att
en grefvinna kan finna sig bättre i lifvets trånga
förhållande än en marskalkinna ...»
»Kopplare!» svarade marskalkinnan och stötte sin man
ifrån sig. »Om det fanns lag och heder, skulle jag
icke en dag längre stanna i ditt hus som din frilla,
utan jag skulle skudda stoftet af mina fötter och
vara så långt härifrån ...»
»Om förlof, fru», afbröt marskalken. »Tala icke om lag
och rätt, ty lagen ger mig lof att förskjuta er, när
mig lyster, därför att ni icke skänker mig barn ...»
»Om förlof, marskalk», svarade marskalkinnan med
lågande ögon, »era frillor skänkte visst er för
många barn, innan ni beslöt er för att bli min fars
arftagare, så att ni därför icke numera kan bli
förmyndare för en laglig son, ty far, det kan ni
aldrig bli ...»
»Min fru! Samtalet är afslutadt, och jag kallar er till er plikt!»
Samtalet var verkligen afslutadt af det enkla skäl,
att marskalken aflägsnade sig och marskalkinnan gick
efter nycklarne till sitt skrin och sina kistor.
* * *
Slottskyrkan är prydd med fanor, rökiga, blodiga,
trasiga fanor. Människor i sammet, silke och guld
sitta andäktigt på stoppade bänkar och lyssna till
det italienska kapellets veka fiolspel, som vaggar
själen i mjuka drömmar om välstånd, ära och makt. Men
så tystna de; dörrarne öppnas, och när kungen träder
in, dånar orgeln, och nu infaller den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
