Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och det är nog troligt, hon hade tyckt om honom då,
för se så är älskogen!»
Alla skrattade utom den unge mannen, hvilken tog till ordet.
»Nå, tavernare, men han tyckte ju om henne, fastän
hon var så fattig och han var burgen; det visade ju,
att älskogen kan vara riktig också, eller hvad?»
»Pah!» sade tavernaren, som icke ville inlåta
sig. »Men det kom en annan historia också, och den
tror jag tog kneken på honom. Han gick och blef
kär! Se, det hade inte mor och systrar beräknat,
men det var nu i naturens ordning. Och när han så
kom och talade om, att han tänkte gifta sig, vet ni
hvad de sa’ då? »Har du råd med det, du?» Och pojken,
som var litet enfaldig, tänkte efter och fann, att
han inte hade råd med att göra en ny familj, då han
hade en gammal förut, och så gifte han sig inte. Men
han trolofvade sig! Och så blef där en jämmer, för
gumman ville inte ta emot fästmön, därför att hennes
far icke kunde skrifva och mest för att hon själf satt
i nålstol nere i brinken. Och än värre blef det, när
gossen gick till fästmön om kvällarne och inte mera
ville sitta hemma. Oj, oj, oj! så’na strider. Men
arbeta gjorde han ändå för mor och systrar, och jag
vet, att han satt och skref hos fästmön om kvällarne,
medan hon sydde, bara för att han skulle vinna tid
och ändå få vara hos henne. Men mor och systrar trodde
fult om honom och henne och det visade de också. Det
var en söndag i middagsdraget; han berättade det
själf, gossen, då han var inne här och fick sig litet
för bröstet, för nu hostade han skräckligt. Han hade
gått med fästmön ut att gå, ut på Brunkeberg; och
när de skulle gå hem öfver Norrebro, så hvem möta
de om inte mor och systrar! Fästmön ville vända om,
men pojken klämde hennes arm och drog henne framåt;
sicken en! Men modern stannade vid broräcket och
tittade i sjön, den äldsta schanan spottade framför
sig och gjorde detsamma, men den yngsta, hon var den
rätta! Hon stannade och stirrade på fästmöns yllna
kappa, och så skrattade hon, för hon hade själf en
engelsk klädeskappa, och därför att hon hade det,
så hade broderns fästmö icke råd att gå i kläde. Tänk
en sådan mara!»
»Det var bara oförstånd af barnet», sade den unge mannen.
»Oförstånd!» skrek nu tunnbindaren. »Oförstånd!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
